Det är första gången jag ser Frank Turner live. Jag förstår genast att jag missat något. Detta energiknippe till engelsman som uppenbarligen inte bara är en musiker, utan rakt av en entertainer. Och då menar jag inte på ett dåligt och banalt sätt. Jag förstår nu också varför han har kallats The Tireless Punk Troubadour av brittiska tidningar. Fast minus trubadurdelen. Han är allt annat än det.
Turner går på Debasers Medis scen samtidigt som sitt band The Sleeping Souls, hänger på sig gitarren och sträcker upp ena handen i luften. Öppningen ”Get Better” blir rivstarten på den här kvällen som ska komma att bli präglad av galenskap och eufori. Han och bandet är på bästa humör och drar genast med oss in bubblan av genuin glädje. Mellan låtarna får vi lyssna till roliga historier som bandet hjälps åt med att berätta och Matt Nasir lägger till roliga theme songs från sin keyboard. Stämningen och känslan är total. Energin är skarp och golvet gungar konstant under dansande fötter.
Turner pratar svenska med oss och hävdar att den är perfekt. Ingen av oss säger emot. Han delar upp publiken i två; team Ben Lloyd och team Tarrant Anderson. Det är ingen tävling, men det finns ett pris att dela ut, säger Turner från scenen. Han bjuder in trummisen från supportbandet Ducking Punches att crowd surfa och Turner surfar också själv på uppsträckta händer. Han får hela Medis att sätta sig ner på golvet och får oss att dansa för stora musiker vi förlorat under året. Han får oss att sjunga det högsta vi kan och säga hej till grannen man inte känner. Han får oss alla att explodera när han ropar ”Fuck tradition” efter att han konstaterat att söndagar inte är de traditionella konsertkvällarna.
Allt detta med låtar som ”Mittens”, ”Josephine”, ”The Next Storm” (som är en av mina favoriter), ”The Ballad Of Me And My Friends”, ”Recovery” och den något oväntade ”Ballad Of Steve”, som också kommer med en rolig anekdot om hur Turner en kväll blev full och skulle komma på idéer till nya låtar. Det är egentligen omöjligt att sätta fingret på var konserten peakar. Hela kvällen är som en enda lång peak. Turner lyfter dedikerat upp oss i taket och släpper inte taget förrän han har gett oss en sista chans att dansa i ”Four Simple Words”. När det sedan är över har jag svårt att greppa vad som just skett. Men med känslan och mitt fåniga leende förstår jag att det är något utöver det vanliga. Och hade det inte slutat hade jag säkert stått kvar där än, tillsammans med The Tireless Frank Turner.
Arkivbild.
