Intonal dag 3 – Perspektiv på det experimentella

Lördagen på Intonal Festival i Malmö bjöd på helgens mest späckade schema, men framför allt lyckades den med något större och viktigare än att bara erbjuda en inblick i en ny musikalisk värld. Arrangörerna lyckades få besökarna att fundera över musikens roll i våra liv och hur musik betraktas av samhället. HYMNs utsända reflekterar kring dagens lärdomar.

Intonal framställer sig en festival för experimentell musik – med andra ord använder de ett populärt format (festivalen) för att sprida kunskap om och upplevelser av något som i grunden inte är populärt. Det omvända skulle vara att sätta ihop en experimentell festival för populärmusik. Vad innebär detta för festivalupplevelsen?

Man kan säga att Intonals program är fokuserat på två typer av upplevelser, musik att dansa till samt musik som ligger i gränslandet mellan samtida konstmusik, ljudkonst och populärmusik. Att presentera experimentell musik i detta format är nödvändigtvis en kompromiss mellan kommersiella intressen och konstnärlig integritet. Ju mer experimentellt desto mer normbrytande och potentiellt obehagligt blir det. Intonal har hittat en fin balans, genom att ha fokus på tillgänglighet och glädje i upplevelsen. Kända svenska musiker som Andreas Tilliander (som på fredagen uppträdde under pseudonymen TM404) är kanske inte banbrytande och genreöverskridande, men ett viktigt dragplåster som verkligen fick publiken att dansa.

Något helt annat är Morton Subotnick och Lillevans framträdande på lördagen. De framför ett verk som består både av ljud och bild och som framstår som mer barockt än minimalistiskt – i sitt överflöd av texturer och den oerhörda detaljgraden i det dussintal olika ljud som interagerar. Det kan närmast liknas vid en symfoni och är på så sätt egentligen inte mer nyskapande nu än på 60-talet när Subotnick först började spela in elektronisk musik. Hans skiva Silver Apples of the Moon tog lustigt nog sitt namn från samma dikt som bandet Silver Apples, vilka dök upp ungefär samtidigt med sin elektroniska rock.

Det mest experimentella vi får uppleva under dagen härstammar faktiskt från 1950-talet. I serien Acousmatic For the People har Intonal lyft fram elektroakustiska verk som spelas upp genom en slags högtalarorkester. 40 olika högtalare placerade runt om i Inkonsts blackbox fungerar som enskilda instrument och kontrolleras denna dag av kompositören Jakob Riis. Det rör sig om en sorts digital form av dirigerande. Riis framför först ett eget verk som bl.a. innehåller ljudet av ballonger. Både ljudet av luft som trumpetar ut ur mynningen och ballonger som skjuts iväg. Ni vet, när man håller ballongen med ena handen, drar i knuten med den andra och sedan släpper. Så låter det i alla fall.

Därefter framförs Else Marie Pades “Symphonie magnetophonique” från 1958. Pade var en av de första som arbetade med elektronisk musik, men är inte alls lika erkänd som t.ex. Karlheinz Stockhausen. Verket består av ljud från en vanlig vardag i Köpenhamn. Snarkningar, väckarklocka, trappsteg, trafikljud, hjärtslag med mera från dygnets 24 timmar – bearbetade elektroniskt. Denna typ av musik kallas lite fint för musique concrète och består typiskt av inspelade ljud snarare än noterade ljud som framförs av ett akustiskt eller elektroniskt instrument. I dagens samhälle är detta snarare det normala – att musik upplevs från inspelningar snarare än från orkestrar. Dock är det fortfarande mestadels instrument (eller samplade instrument) som ljuden kommer från.

Det som är så fascinerade med Pades verk, speciellt när det framförs genom denna högtalarskog är att det ifrågasätter om det egentligen finns något som inte är musikaliskt. Nästan alla ljud som framställs av levande varelser framkommer ur ett rytmiskt förlopp, vare sig det är andningen, blodomloppet eller transport. På så sätt kan man säga att det är tröghetslagen eller gravitationen som ger upphov till rytm och därmed musik, genom att den kräver av människor och djur att rörelser upprepas för att inte avstanna. Ljud i sig är också bara rörelse av luft, s.k. ljudvågor med en viss frekvens. Om vågen är konstant upplevs den som en ton, om den är periodisk upplevs den som rytm.

Detta är långt mer tankeväckande än den mesta musik som presenteras på Intonal. Läser man programmet är det också lätt att tolka det som att arrangörerna menar att framkanten för experimentation inom dagens musik ligger inom det elektroniska. Men det kvarstående intrycket för mig är snarare att det är musik som handlar mer om performance än inspelade ljud som är mest experimentellt idag.

Att ge ut musik på skivor eller genom streamingtjänster är normativt. Att interagera med en publik genom improvisation eller konfrontation är långt mer intressant. Där skiljer sig experimentell musik från ren ljudkonst. Inom ljudkonsten är det framförandet, installationen i rummet och upplevelsen för lyssnaren som är i centrum. Det är oviktigt om verket dokumenterats eller inte. Ett experimentellt musikstycke finns däremot knappast om det inte spelats in, filmats eller förts in i ett partitur. Problemet är väl att man inte kan vara musiker idag om inte ens musik finns direkt tillgänglig för lyssnaren.

Därför är en person som SØS Gunver Ryberg särskilt intressant. SØS är en av kvällens huvudakter på Intonal trots att hon bara släppt en skiva – AFTRYK som kom tidigare i år på Contort. Ryberg arbetade först med ljud som konstform men valde sedan att studera musik, varefter hon började göra musik till spel. Hon fokuserar just på framträdandet och lokalen hon uppträder i och har lyckats skapa sig ett namn efter att ryktet spridits från t.ex. STRØM, Norbergfestivalen och Atonal i Berlin.

En annan av dagens bästa upplevelser är faktiskt en konsert som anordnas av Galleri Krets ett kvarter bort från Inkonst, dock inte i samband med festivalen. Death and Vanilla och Ochno Ochno från Malmöetiketten Kalligrammofon uppträder för en liten publik som delvis består av Intonals festivalbesökare. Att Kalligrammofon, som firar 10-årsjubilieum, eller deras artister inte bjudits in att delta i Intonal trots att de verkar i samma stad är kanske konstigt. Speciellt med tanke på att de beskriver sig som ett skivbolag för ”popmusik, experimentell musik och experimentell popmusik”. Anders Hansson och Marleen Nilsson från Death and Vanilla säger att de ibland känner sig bortsorterade som ”ren pop”. Ochno Ochno skulle å sin sida säkert råka ut för skällsord som frijazz.

Slutsatsen jag drar av det hela är att Intonal varit en succé i sin andra upplaga och att de nästa år bör fundera mer över sin roll som institution och institutionaliserandet av experimentell musik. Vill de vara en experimentell festival för musik (som de var förra året), en festival för experimentell musik (som i år) eller vill de vara med att problematisera den syn vi har på musik respektive ljudkonst i västvärlden? Utan att göra det sätter man sig i en position där man indirekt kommenterar på vad som är musik och vad som är konst, istället för att vara inkluderande som de uppenbarligen vill.

Till exempel ligger det nära till hands att kritisera festivalen för att de inte har fler medverkande från Asien, Afrika (vilket bl.a. Images Festival i Köpenhamn gjort ett utmärkt jobb med) eller andra ställen där man inte på samma sätt skiljer mellan folkmusik, popmusik och konst. Eller att elektronisk musik inte nödvändigtvis är lika nyskapande nu som den var för 50 år sedan. Men det blir också svårt i ett land där politiken sätter käppar i hjulet för konstnärliga initiativ som inte är kommersiellt gångbara. Då är det kanske lättare att locka de som annars besöker Norberg eller STRØM i Köpenhamn.