Foto: Christian Gustavsson/Rockfoto
Igår kväll nåddes vi av den tragiska, högst oväntade nyheten att Prince har lämnat jordelivet, blott 57 år gammal. Mediebruset har varit påträngande sedan dess.
Facebook-flödet svämmar över av kondoleanser. “Today, the world lost a creative icon” skriver USA:s president Barack Obama. Journalisten Fredrik Strage jämför Prince med Mozart. Någon minns hur hon tapetserade flickrummet med Prince-affischer medan lillbrorsan retsamt sjöng “Prince Prince Prince vattnar med sin pille”.
Popstjärnan Prince gjorde tidlösa topplistedängor såväl barn som pensionärer kan uppskatta. Funkoraklet Prince förvaltade och uppdaterade arvet från förebilder som James Brown, Chic, Ohio Players och Sly Stone medan gitarristen Prince spelade Jimi Hendrix under bordet. Han revolutionerade den moderna popmusiken och slog med sin androgyna framtoning mot alla föreställningar om hur en manlig popstjärna ska klä sig, se ut och bete sig. Det han gjorde var avantgardiskt och nyskapande – på samma gång så självklart att miljontals människor världen över kunde relatera.
En vanlig missuppfattning är att Prince enbart skulle ha varit ett 80-talsfenomen. Att han skulle ha förblivit irrelevant sedan soundtracket till första “Batman”-filmen 1989. Det är felaktigt. Även om den kreativa höjdpunkten infann sig mellan Purple Rain (1984) och Lovesexy (1988) och det ofrånkomligen dröjde allt längre mellan topparna sedan dess.
I början av 90-talet var Prince själv oroad över att hiphopen skulle komma att spela ut den roll som fyllts av hans egen genre: P-funk. Så blev det inte – men de få raplåtar som Prince gjorde i ett försök att hänga med, hör också bland hans ytterst få plumpar i protokollet (skräckexemplet är ”Jughead” från 1991 års i övrigt utmärkta Diamonds & Pearls).
Hiphop förblev Princes akilleshäl. I övrigt bemästrade han precis allt som han företog sig: jazz, soul, funk, pop och funkrock. Vid sju års ålders hade han perfekt gehör. Han producerade själv, spelade alla tänkbara instrument och var vår tids sannolikt största scenpersonlighet (läs också om Ola Elleströms minnen av liveartisten Prince).
En av de allra största i vår tid. Men vi vet ganska lite om privatpersonen Prince. Likt framlidne David Bowie på senare år, så höll Prince hårt på integriteten. Vi vet att han hade en problematisk uppväxt, att han konverterade till Jehovas vittnen år 2001 och att han gillade Cap’n Crunch frukostflingor.
En av de varmaste och mest intressanta Princehyllningar jag själv hört är Smogs låt ”Prince Alone In The Studio” från 1995. I texten beskriver amerikanske singer/songwritern Bill Callahan hur Prince sitter och jobbar ensam i sin studio långt in på natten för att få rätt på en gitarrslinga. Kanske summerar det bäst bilden som vi hade av Prince. Perfektionisten. Det ensamma geniet. Mannen som levde och dog i sin egen studio.
Prince alone in the studio
It’s four a.m.
And he finally gets that guitar track right
And it’s better than anything any girl could ever give him
Because Prince is alone
Prince is alone
Oh prince, you are so alone
And when it’s all complete
He feels like a hunter on the street
And when it’s all complete
He feels like a hunter on the street
Bill Callahan
