Jag gillar Scott Kelly – det gör jag. Det är en mångsidig musiker som har med ett finger i spelet lite här och där. Neurosis är givna att nämna, men även hans gästande på Mastodon-låtar faller mig i smaken. När jag fick höra om Mirrors For Psychic Warfare blev jag därför självklart nyfiken på vad han nu har hittat på.
Öppningsspåret ”Oracles Hex” är 6:14 minuter mystiska ljud som skulle kunna vara specialskrivna till en obehaglig scen i True Detective. ”Lite väl långt intro på en skiva”, tänker jag först innan jag fattar att det är en låt och inget intro.
Nästa spår ”A Thorn To See” är lite mer låt än mystiska ljud. 14 minuter fyllda med syntorgel, enformigt komp och försök till djupa texter, exempelvis: “The eyes are not the host / they’re the windows to the sky”. Det känns så krystat så jag på riktigt sitter och himlar med ögonen.
Jag vet inte riktigt var jag har den här skivan. Vad är tanken bakom? Musiken på albumet skulle kunna funka i två sammanhang. Det första är som sagt till en scen i en thriller, eller kanske i en skräckrulle där scenens obehagskänsla förstärks av dessa ljud. Det andra är att sätta på albumet, dra ner alla gardiner och börja knarka. Är det tanken? I sådana fall grattis! Spot on.
Det finns ingen melodi. Det är bara ljud. Ljud och avlägsen sång som ekar fram i bruset emellanåt. Alla låtar är i princip oändliga intron till en låt som aldrig börjar.
Fem låtar att ta sig igenom kanske inte låter så jobbigt, men när kortaste låten på skivan är över sex minuter och nästan får mig att somna blir det rätt så segt. Eller låt och låt, det är bara dystra, mystiska ljud som pågår allt för länge. Kort sagt: det är en väldigt tråkig skiva. Jag orkar inte lyssna igenom plattan i en sittning, det tar minst två. Jag blir deppig och måste hitta något roligare att göra, typ stirra in i en vägg. Det låter kanske lite väl hårt, men det här albumet är ljudversionen av ljummet vatten.
Det blir dock ett litet uppsving på femte och sista spåret, den 9:20 minuter långa “43” som faktiskt låter som en riktig låt, eller ja, mer som ett outro kanske. Vilket i och för sig summerar plattan rätt bra: plattans bästa spår är ett 9 min långt outro.
[Neurot Recordings, 22 april]
