När Kristian Anttilas senaste album Rum 4 avd. 81 släpptes tidigare i år var vi många som var överens om att det är hans bästa hittills. Samtidigt som den också skiljer sig från tidigare alster genom att vara mer avskalad och direkt med de självbiografiskt uppriktiga texterna om depression och psykisk ohälsa. HYMNs recensent skrev: ”Kristian Anttila orkar inte slåss längre, klär istället av sig lager efter lager tills bara en gitarr, lite kör och hjärtat finns kvar” och gav den 8 av 10 i betyg. Därför känns det helt i sin ordning att merparten av kvällens spelning på Victoriateatern i Malmö kretsar kring detta album.
Anttila inleder setet med ”Livet är det som pågår medan du väntar på sådant som aldrig händer”, ensam på scenen med sin gitarr. Han tassar ut i strumplästen klädd i vad som ser ut som en vit tunika och mjukisbyxor, kombinerat med långa halsband och ett hårband som håller de mörka lockarna i styr. En kanske något udda outfit för en man som brukar kallas för Sveriges bäst klädda rockstjärna. Det hela får snart sin förklaring – det är sjukhuskläder lånade från Västra Götalandsregionen och en referens till den psykiatriska mottagning där Rum 4 avd. 81 kom till.
Med tanke på det mörka tema som behandlas på albumet skulle man kanske kunna tro att det var upplagt för en dyster tillställning, men det blir precis tvärtom. Anttila verkar vara på gott humör, skrattar och skämtar med publiken. ”Det luktar jättemycket ost i den här lokalen”, konstaterar han, vilket är helt riktigt. Det är en så kallad picknickkonsert och publiken sitter vid små runda bord och äter ostbricka och dricker vin. Anttila har också med sig en matsäck och bjuder de som vill på banan och kexchoklad.
Det är en avslappnad stämning. Anttila känns som en kompis, förvisso en ovanlig snygg och talangfull sådan, som bjudit hem oss till sitt vardagsrum för att hänga lite. Vid ett tillfälle kopplar han ur gitarren, lämnar scenen och strosar runt i lokalen samtidigt som han fortsätter att spela och sjunga. Han har nog aldrig sjungit bättre. Det är omöjligt att inte låta sig lindas in och vaggas till ro av hans varma och mjuka stämma.
I några låtar får han sällskap av Leo Skywell, Anttilas nya protegé, vars debutalbum släpps om några veckor och som är med som förband på turnén. Man förstår vad Anttila ser i honom. Han är som en yngre version av honom själv – trashglammig, charmigt valpig och fortfarande övertygad om att framtiden tillhör honom. De två vännerna, som storebror och lillebror, verkar leka på scenen och väver in låtar som ”Kan aldrig stoppa” och ” Vykortsdrömmar som pilar rakt ut i ingenstans” i nya drömska lager.
Anttila spelar i princip alla låtar från Rum 4 avd. 81 i sjukhuskläderna, men byter sedan om till svart, skinnjacka och hatt (och skor), såsom vi är vana att se honom. Andra akten av spelningen innehåller gamla favoriter, bland andra ”Magdalena (Livet före döden)”, ”Smutser” och ”Hisingen – Manhattan”, men de känns i sammanhanget inte alls lika angelägna. Det märks att de är födda ur hoppfulla rockstjärnedrömmar snarare än ur kaos och ångest. Jag vill inte på något sätt upphöja psykisk sjukdom till kreativitetens smörjmedel eller musa, men jag tror på musiker som vågar vända sig inåt och vågar vara utlämnande och sårbara. Tack, Kristian Anttila, för det.
Bild från spelningen i Göteborg 20 april. Foto: Madeleine Martinsson/Rockfoto
