Han har turnerat med Lana Del Rey, jämförts med artister som Neil Young, Gram Parsons samt George Harrison och förutspås bli ett av årets stora genombrott. Just nu snurrar singeln “Numb” friskt på svenska radiostationer.
Inför släppet av det självbetitlade debutalbumet som släpps via Marathon den 3 juni var Max Jury på promobesök i Stockholm för att bland annat ge en spelning på Riche. HYMNs Jonatan Södergren mötte upp honom innan han skulle gå på scen.
Din nästa singel heter “Beg & Crawl”. Hur kom den låten till?
– Jag skrev den tillsammans med en kille som heter Justin Parker. Vi har båda en tendens att skriva deppiga låtar, så vi tänkte att vi var tvungna att göra något mer upptempo för att komma någonstans. Vi beslutade oss för att skapa något som var bortom vår bekvämlighetszon. Den är fortfarande inte jätteglad, men du kan klappa med till den. Vi spelade in den så många gånger för att det skulle bli helt rätt. Någonstans finns en trap-version vi spelade in i North Carolina med elektroniska bastrummor och grejer.
Är dina texter självbiografiska?
– För det mesta. Ibland handlar det om något som händer i mina vänners liv, fast då skriver jag från mitt perspektiv så det är fortfarande självbiografiskt. Låtskrivandet är min dagbok.
Oroar du dig någonsin över att avslöja för mycket i dina texter?
– Absolut. Om mig själv, om andra människor. Det är en farlig gräns. Det kan vara jobbigt, speciellt live. Men jag är bara glad att kunna spela och förhoppningsvis tar någon med sig något från det, någon slags hjälp eller insikt. Om processen att dela med sig av musik hjälper någon känslomässigt är jag nöjd. Då har jag nått mitt slutmål. Det är därför jag håller på med det här.
Du har beskrivits som 2016 års svar på Neil Young. Vad tycker du om den jämförelsen?
– Det är smickrande att bli jämförd med personer du beundrar och respekterar, men Neil Young är i en klass för sig. Jag hoppas bara att albumet går bra och får ett positivt mottagande. Jag vill inte bli för uppslukad av jämförelser. Det kan göra hemska saker med ditt ego.
“Det är smickrande att bli jämförd med personer du beundrar och respekterar”
Efter två EP:s släpper du i sommar ett debutalbum. Hur ställer sig de nya låtarna gentemot de gamla?
– Vi har helt klart lagt ner mer tid på dem, så de är betydligt starkare. Dels på produktionssidan men också vad gäller låtskrivandet. De har tagit längre tid att skriva. Med mina EP:s var det bara att få ner låtarna så snabbt som möjligt utan budget. Nu har vi kunnat gå in i en riktig studio, hyra in riktiga musiker och jag har dessutom kunnat skriva ihop med andra. Det känns mer komplett på så vis.
Kan du beskriva din kreativa process?
– Det är trixigt. Jag önskar det var enklare att sätta fingret på vad det är som gör att jag känner att jag kan skriva låtar. Det kan gå perioder på två-tre månader då jag inte gör något alls. Brunnen har torkat igen och jag vill inte forcera fram något. Å andra sidan, vissa dagar kan jag vakna upp och skriva tre-fyra låtar. Så en stor del av albumet har gjorts på sammanlagt två eller tre dagar.
– När jag väl börjar skriva går det ganska snabbt. Jag är inte den typen av låtskrivare som ägnar månader åt att skriva en låt. Om jag känner att jag har en idé som jag vill skriva om kan jag få det gjort på trettio minuter. Men som sagt, perioderna mellan de här tillfällena då idéerna sprutar ut kan vara långa. I år har jag försökt skriva mer ihop med andra, eller åt andra artister, för att göra skrivandet till en vana.
Hur utvecklas du från att skriva åt andra?
– Det finns alltid saker att lära sig från att skriva åt andra. Du lever ju oundvikligen i ditt eget huvud, du har bara tankar och idéer som flyter runt där, så det är fint att kunna jobba intimt med någon som har ett helt annat synsätt. Någon som kanske kommer på melodier du själv aldrig skulle kunna komma på eller får en textidé du själv aldrig skulle fått. Någon ackordföljd som är annorlunda. Det tar dig ur din rutin, för mig är det viktigt eftersom det inspirerar mig till att prova på annorlunda saker.
När jag lyssnar på “Numb” hör jag influenser från soul och gospel. När kom du in på den musiken?
– Jag har alltid lyssnat på gospel och soul. När jag växte upp sjung jag i kyrkan. Det var musiken som spelades i mitt hem. Så det har alltid funnits någonstans i mitt bakhuvud att spela in något med en gospelkör, men jag hade aldrig försökt mig på det förrän nu med det här albumet.
– Jag skulle inte säga att “Numb” kom till av en slump, det var avsiktligt, men jag visste inte vilken riktning jag skulle ta i studion förrän jag parades ihop med den här producenten som hade de här idéerna som det var lite gospel över. Då kände jag att jag ville utforska det. Så vi jobbade på det ihop, arrangerade och producerade tillsammans, och det satte tonen för resten av albumet.
Vad hade du för sound när du först började skriva låtar?
– Jag minns i början när jag försökte få spelningar runt om i stan. Jag höll fortfarande på att lära mig att sjunga, höll fortfarande på att lära mig hur du sätter ihop en liveshow. Försökte få ihop tillräckligt med material för att kunna spela i trettio minuter. Ibland hände det att jag skrev en bra låt men det var sällsynt.
– Det är alltid svårt precis i början eftersom du har dina influenser och hjältar som du jämför dig med. Det tar lång, lång tid att nå en punkt där du känner dig bekväm i dina förmågor. Jag kommer aldrig vara Tom Waits eller Bob Dylan, men det tar ett tag att nå punkten då du tänker: “Det är okej, jag gör så gott jag kan.” När du är tolv år och suger tänker du ju: “Herregud, hur ska jag någonsin kunna göra något som är hyfsat?”
Just nu är du baserad i London, men du kommer ursprungligen från Iowa. Hur var musikklimatet där när du växte upp?
– Jag växte upp i förorterna till en stad som heter Des Moines. Det är ungefär trehundratusen invånare. Jag hade en ganska typisk medel-amerikansk uppväxt med alla high school-uppdelningar: där är fotbollslaget, där är alla cheerleaders, där är mattenördarna. När jag växte upp fanns ingen musikscen, men de senaste fem åren har det verkligen börjat växa fram en.
“Jag hade en ganska typisk medel-amerikansk uppväxt med alla high school-uppdelningar”
– Jag tror att fler flyttar till Des Moines eftersom New York och LA har blivit för dyrt. Det håller på att bli ett Portland på så sätt att det är en mindre stad som många i tjugoårsåldern dras till, och med det kommer olika popup-lokaler, restauranger, band och en mer kreativ atmosfär. Så de senaste åren har varit coola. Det finns ett kollektiv av musiker jag kan hänga med och gå till samma barer som.
– Det var inte den mest spännande staden att växa upp i men jag hade vänner som lyssnade på samma skivor som jag. Vi spelade musik ihop och orsakade trubbel. Det var alright.
Varför flyttade du till London?
– Mitt management har hållit till där de senaste tre åren och jag har massa promo inbokat i Europa fram till juni, så det kändes logiskt att jag skulle bo närmre händelsernas mittpunkt. För jag har inte tid att åka fram och tillbaka till Iowa.
Är du hemmastad i London nu?
– Nja, jag har kompisar jag lärt känna eftersom jag åkt dit så ofta de senaste åren, men jag har fortfarande hemlängtan. Det är fortfarande kulturskillnader. Jag saknar USA ibland. Men jag känner mig som hemma. Jag bor i Hackney precis intill London Fields och på lördagsmorgnarna har de en underbar gatumarknad med massa olika sorters mat, butiker och konstgallerier. Så det är kul att gå dit en lördagsmorgon.
