När amerikanska Parquet Courts slog igenom var det med punkig lo-fi-rock av bästa märke. Nu, fyra år och två album senare, är ljudet mer polerat och stilen betydligt mindre punkig.
Det enda som är sig helt likt är kvalitén: nya Human Performance är precis som genombrottet Light Up Gold en fantastisk skiva. Vi ringde upp Andrew Savage, som tillsammans med Austin Brown spelar gitarr och sjunger i bandet.
Försökte ni förnya er med Human Performance, göra något annorlunda?
– Tycker du att den låter annorlunda från våra tidigare album? På vilket sätt?
Ljudbilden är rätt annorlunda, och melodierna. Lite svårt att sätta fingret på.
– Hm, jo, plattan kanske är annorlunda? Men så är det varje gång vi släpper nytt. Vi förnyar oss ständigt, rör oss i nya riktningar. Det här albumet är nog mer fokuserat på melodier. Till viss del beror det på hur jag gör musik. När jag började skriva låtar i Parquet Courts så började jag alltid med texterna och så byggde vi musiken kring det. Med Human Performance så gjorde jag tvärtom, jag börjar med musiken och så kom texterna efteråt. Det gör att det blir ett annat fokus på melodier, det finns ett annat utrymme för att testa fram olika melodier.
Kan skillnaden bero på att ni nu ligger på Rough Trade, ett större skivbolag?
– Absolut, vi hade en mycket större budget den här gången. Vi hade mycket längre tid på oss att spela in skivan, det är den stora skillnaden. Större delen av plattan skapades i Dreamland, en studio som ligger utanför New York, ute i ingenstans. Vi bodde och spelade in där i tre veckor. Eftersom det inte fanns någon tid när saker behövde stängas av så kunde vi fortsätta hela nätterna, så det blev så, att vi bara fortsatte, skrev låtar hela nätterna.
“Eftersom det inte fanns någon tid när saker behövde stängas av så kunde vi fortsätta hela nätterna”
Hur har samarbetet med Rough Trade funkat?
– Hittills fantastiskt. Jag menar, de lät oss släppa vår experimentella noiseskiva Monastic Living som vårt första släpp på deras skivbolag. Ett skivbolag som tänker så kan man inte klaga på.
Varför valde ni Monastic Living EP:n som ert första släpp på ett större skivbolag?
– Det kändes mer intressant att börja med en experimentell skiva än en popskiva. En mer intressant utveckling. Men låtarna från Monastic Living spelades in samtidigt som vi arbetade med de första spåren till Human Performance.
Minns du vad det var som fick dig intresserad av att börja spela musik?
– Min pappa hade en jättestor skivsamling och han spelade musik hela tiden. Så det fanns alltid musik omkring mig när jag växte upp. Första gången jag började spela musik var i skolorkestern. Jag spelade ståbas. Allt jag visste var att jag ville hålla på med musik, och det var första gången som någon gav mig något att spela på.
– Efter ett tag upptäckte jag punken, det var första gången som jag kände mig hemma någonstans.
Vad var det som fick dig att upptäcka punken?
– Min bästa kompis mamma var lärare. En av hennes elever gav henne ett blandband att ge vidare till min bästis. Jag minns fortfarande vad som var på bandet: Ramones, Cock Sparrer, Joy Divison, Misfits, Dead Kennedys, UK Subs. Vi spelade det där blandbandet om och om igen. Vi visste egentligen inget om banden, vi visste bara att allt på blandbandet hörde samman på något sätt och att det var cool musik.
– Parquet Courts kommer från punken. Nu för tiden är vi väl mer av ett rockband, inte ett riktigt punkband. Men det är där vi kommer ifrån.
“Nu för tiden är vi väl mer av ett rockband, inte ett riktigt punkband”
När börjar er nästa turné?
– Den startar imorgon. Vi har en amerikansk turné nu i april, och sen en till i maj. Och så kommer det en europeisk turné som startar med Primavera, när det nu är. Sen så kommer vi tillbaka till Europa i oktober, och då kommer vi förhoppningsvis till Sverige.
Vilken sorts scener föredrar du att spela på?
– Definitivt inte festivaler. Alltså, det kan vara kul, men det är inte det jag föredrar. Klubbar är såklart bäst för ett rockband: det är mörkt och det finns alkohol, så folk kan vara sig själva. Jag gillar klubbar där det inte finns stängsel, inget mellan publiken och bandet.
– När jag tänker efter, det där stället där vi spelade förra gången vi var i Sverige, det var riktigt bra. Jag minns inte vad det hette. Det låg vid vattnet, och så fanns det ett jättekonstigt matstånd bredvid. Maten de hade var som kebabbröd, men med potatismos och fisk i. Det var helt sjukt.
Du menar nog Debaser Slussen…
– Ja, Debaser Slussen, det var så det hette! Det är precis den sortens ställen som vi gillar att spela på!
