Edward Sharpe & The Magnetic Zeros – Person A

Den första associationen som folk brukar ha när man nämner Edward Sharpe & The Magnetic Zeros är glad och upplyftande ”klapp och klamp-musik” med låtar som ”Let’s Get High” och den självklara storhiten ”Home” i tankarna.

Person A är tiomannakollektivets fjärde album, men det första sedan den ena grundaren, sångerskan och frontmannen Alex Eberts före detta flickvän, Jade Castrino lämnade/valdes ut ur bandet 2014. Redan på omslagsbilden – en målning gjord av gruppens egen Christian Letts – ser man att någonting förändrats. Bilden är till skillnad från de tidigare omslagen mörk och lyser av en existentiell ångest. Orden ”Edward Sharpe and” är överstrukna, som en markering att bandet finns kvar, men inte längre är detsamma.

Det här är första plattan som skrivits utan en ledare och istället av gruppen som en helhet – vilket såklart är något av en bedrift i sig själv. Det kan bli fantastiskt när man hittar så många människor som kan samarbeta och jobba åt samma håll, men många viljor kan såklart även leda till minst lika många konflikter. Även om de verkar komma bra överens så rör sig inte bandet inte i någon vidare bra riktning den här gången.

För den som tidigare lyssnat mycket på Edward Sharpe and The Magnetic Zeros så kan det nya albumet te sig som något av en motsats till de tidigare alstren. Istället för det medryckande hippiesound som bidragit till deras stora framgång som liveband, särskilt på festivaler, så är det istället dystert och ganska monotont. Jag har svårt att se glada festivalbesökare glatt dansa med till textrader som ”Breakfast, beheading. Lunch, wartime. Dinner, Armageddon”.

Det finns lyckligtvis ett litet eko av bandets forna sound där bakom den existentiella ångesten och vad som upplevs som något av en identitetskris. I låtarna ”Somewhere” och ”Free Stuff” smyger det sig äntligen fram och dessa är även höjdpunkterna på skivan.

Dystert behöver givetvis inte likställas med dåligt, men det här engagerar inte lika mycket som tidigare verk och även om jag kan uppskatta det gedigna arbetet som ligger bakom så är det i det stora hela ganska tråkigt att lyssna på.

Alter egot Edward Sharpe som Alex Ebert av olika anledningar anammade när han tillsammans med Jade Castrino startade bandet, verkar i och med Castrinos avgång symboliskt måsta gå i graven och en era är tillsynes förbi. Edward Sharpe är död och jag sörjer. Låt oss hoppas på en framtida återuppståndelse.

[Community Music, 15 april]

4