Som en bortglömd present från dåtiden gav brittiska SULK oss debutalbumet Graceless, på många sätt gjorde skivan det britpop- och shoegaze-vurmande folket knäsvaga. Vi hade hört det förut. Ändå blev vi knäsvaga. Ungdomen hade kommit över oss igen. Allt var och är en illusion. Eller?
Nu, exakt på dagen, tre år senare är bandet tillbaka med plattan No Illusions och det mesta är sig likt. Det soldränkta och hoppfulla från förra plattan har dock fått ge plats åt melankolin.
Nog för att No Illusions upplevs något deppigare och eftertänksam, men trots det finns en spricka där ljusglimtar kan smita in. Det är dock sällan texterna som väcker den ena eller andra känslan. Sången dränks nämligen alltför ofta i för mycket reverb.
I den så vackert bitterljuva ”The Tape Of You” blir det mest påtagligt då Jon Sutcliffes ljuva sångmelodi smetas samman med allt och lite till. Samma ljudbild hade Graceless, men där var balansen i mixen bättre, så det förvånar mig att deras fingertoppskänsla inte är intakt. Den torde blivit bättre med tiden. Tanken är förstås att skapa en drömsk och mystisk kuliss (vilket de på sätt och vis lyckats med), men det blir ofta för grumligt.
Produktionen sätter krokben för dem den här gången, men kisar en genom töcknet hittar en ett gäng magnifika låtar. Starka refränger, distade gitarrslingor som yr fram och in your face-mangel samsas med vackra avstickare. Tidigare nämnda ”The Tape Of You” är det starkaste spåret, tätt följt av ”Drifting” och ”Past Paradise” som båda har ett sådant sound att de lätt misstas för att vara inspelade på en analog bandare för 25 år sedan. Gitarr och bas låter så häpnadsväckande tidstrogna och skitigt sköra. Precis som The Stone Roses och Ride lät när de skimrade som mest.
SULK har glöden många band saknar, och det är förbluffande att de inte fått sitt stora genomslag. De må sakna slagkraftiga singlar som ”Wishes” och ”Back In Bloom” från Graceless-eran den här gången, fast som album sett är No Illusions i stora drag väldigt prunkande och stämningsfullt.
Men om de vill vara med och slåss mot Blossoms och Black Honey om att vara Storbritanniens bästa akt i den här sfären måste de se till bryta lite ny mark framöver.
[Perfect Sound Forever, 15 april]
