The Hope Six Demolition Project spelades in under en månad lång konstinstallation i Somerset House i London där besökarna kunde följa inspelningsprocessen på nära håll. Ett lite annorlunda förfarande kan tyckas, men PJ Harvey har alltid gått sin egen väg.
Den här gången har den vägen varit ganska lång. Låtarna skrevs nämligen under resor till så vitt skilda platser som Kosovo, Afghanistan och Washington D.C. Ur det kom närmast journalistiska skildringar som på olika sätt har satt spår i musiken. De inspelade gatuljuden i avslutande “Dollar, Dollar” är ett konkret exempel på detta. Albumtiteln, som refererar till det amerikanska HOPE VI-projektet, ett annat. Men framför allt är det de smärtsamt socialrealistiska observationerna som fått ta plats i lyriken. Texter som av en del kritiker setts som problematiska och en debatt om tolkningsföreträde och “poverty tourism” har blossat upp. Jag väljer dock att lämna denna diskussion därhän, det är ändå en skivrecension som ska skrivas och inte ett debattinlägg om identitetspolitik.
Reseskildringar och ljudfragment följde alltså med in i den tillfälliga studion i Somerset House, men det var under en given och ganska begränsad period som själva slutprodukten kom till. Det hörs. Styrkan med The Hope Six Demolition Project är framförallt resultatet av de 45 minuter långa kreativa möten som varje inspelningssession innebar. Det gör att plattan låter “live” och det är säkerligen också i det formatet som det kommer att funka som allra bäst. Årets Way Out West-besökare kan skatta sig lyckliga.
Precis som på förra skivan, Let England Shake, står Flood och John Parish för produktion – vilket ger en ljudbild som snabbt känns igen. The Hope Six Demolition Project är ett album som hyllar det storslagna och orkestrerade men som också värnar om minimalistiska detaljer. Hummanden, andetag och dova pukor samsas med experimentella saxofonspår och gospelkörer. Alltid med PJ Harveys röst i centrum – en röst som behärskar hela registret från rockig basröst till falsett, och som ofta på den här plattan får extra stöd genom stämsång av manliga musikerkollegor. I “River Anacostia” bjuder Harvey på albumets kanske finaste sånginsats och jag kan inte låta bli att tänka på brittiska kollegan Bat For Lashes som även hon släpper ny skiva i år.
Trots ett pretentiöst anslag och tunga texter är The Hope Six Demolition Project förvånansvärt direkt och förhållandevis poppig. Singeln “The Community of Hope”, med sin starka refräng, kvalar till exempel in som ett nytt guldkorn i Harveys mer hittiga repertoar. Å andra sidan är “The Ministry of Social Affairs” i stort sett ett enda långt frijazzjam, så någon topplisteklättrare lär inte PJ Harvey bli den här gången heller. Det gör inget. I det musikaliska universum där Polly Jean Harvey befinner sig och har verkat i snart trettio år – där är hon sedan länge nummer 1.
[Island Records, 15 april]
