Moa, Signe, Sofia och Josefin. Foto: Samuel Isaksson
Klubb Norran på Oceanen har gjort ett imponerande jobb med att uppmärksamma musiken från övre halvan av Sverige. Göteborgspubliken har bjudits på högintressanta bokningar som Boys, Holy Now och ShitKid – i övermorgon är det dags för fjärde och näst sista upplagan och denna kväll presenteras Satangkai och Ebban Mtab.
Bakom Klubb Norran hittas Moa Markgren, Josefin Lundberg, Sofia Lundmark, Signe Gustafsson och Albin Davidsson. Sistnämnde är dessvärre frånvarande vid intervjutillfället, men han har varit starkt bidragande till Norrans framgång; en av anledningarna går att spåra till Albins femåriga arbete med Umeå Open. Kontakter är av största betydelse i denna bransch.
Min egen bild av Norrlands musikscen – präglad av ett västsvenskt synsätt där allt ovanför Stockholm blir ett – färgas av 90-talets alternativa scener med bas i Umeå, Luleå och Skellefteå. Indie, punk och hardcore stod högt i kurs. Jag har starka minnen av Refused-videon ”New Noise” som visades på SVTs musikprogram Voxpop. Det brann till och plötsligt ville alla vara veganer och anarkister. I samma veva blev Fireside och Bear Quartet stora favoriter.
2016 har de musikaliska vindarna skiftat en aning, även om mycket av den gamla bilden lever kvar. HYMNs inkorg är ett bevis för att scenerna bortom Stockholm ger mer för svenskt musikliv än någonsin; nykomlingar som Spice Boys, Molnet, Lesley, ShitKid, HOLY och Boys har alla levererat fantastisk musik och den strida strömmen ser inte ut avta.
I mångt och mycket handlar det fortfarande om gitarrbaserad musik, men det finns en punkt som skiljer sig – bilden är inte lika ensidigt manlig, kvinnorna tar minst lika stor plats. Ett bevis för att utvecklingen går framåt och att grundstrukturerna håller på att förändras.
Jag stämmer träff med Norrans initiativtagare på Kastello i centrala Göteborg. I sorlet är det inte särskilt svårt att urskilja nyansskillnaderna hos fyra av kafégästernas dialekter. Det visar sig att de bott olika länge på västkusten. Moa och Josefin lämnade Umeå för Göteborg alldeles nyligen, medan Sofia bott i staden en längre tid. Signe anlände strax efter.
– Jag kom hit först, sedan flyttade du in hos mig, konstaterar Sofia medan hon söker Signes blick på andra sidan bordet. Bekräftelsen kommer omedelbart och jargongen som präglar kvartetten tyder på stark vänskap. Detta är inte en grupp som sammankopplats för ett visst ändamål.
– Vi får inte glömma Albin, han är ju också delaktig, men han är låtsasnorrlänning, skrattar Moa. Han kommer egentligen från Småland, men har bott länge i Umeå. Vi räknar honom som norrlänning.
Vad lockade med Göteborg?
– Det är ju storstan, fast ändå inte, förklarar Moa. Det är mysigt och familjärt, men större än de flesta svenska städer. Det är lite samma känsla som i våra hemtrakter. Ett naturligt steg helt enkelt.
”Det är lite samma känsla som i våra hemtrakter. Ett naturligt steg helt enkelt”
– Jo, kulturellt är det ganska likt Umeå, säger Josefin. Men det händer mer i Göteborg, utbudet är bredare.
– Och många av våra vänner bodde redan här, säger Sofia.
Samtliga är överens om att Stockholm saknar samma dragningskraft som Göteborg. En idé som ventileras är att de som gillar och vill satsa på musik tenderar att flytta till västkusten, medan sportfolket i högre grad väljer huvudstaden. Signe berättar om uppväxten.
– Hemma fanns det två läger, de som spelade musik och de som sysslade med sport. Alla hade hockeyoverall, men ingen skulle bestämma vad jag skulle ha på mig. Valet föll på stuprör istället, men sedan hade alla det ändå.
– De som håller på att lyckas eller strävar efter att lyckas väljer nog oftare Stockholm, konstaterar Moa. Utbildningar är förmodligen också avgörande.
Hur kom ni fram till själva konceptet Klubb Norran?
– Vi hade snackat mycket med folk som bor här och som spelar i band, att vi borde dra ihop något. En scen eller festival. Det fanns inga tydliga idéer från början, säger Signe.
”Vi hade snackat mycket med folk som bor här och som spelar i band, att vi borde dra ihop något”
– Ja, att göra något för våra vänner som sysslar med musik, säger Sofia. En slags scen. Hemma är banden etablerade, men i Göteborg försvinner de lite. Detta ville vi ändra på.
– Nu blev det Norran, säger Signe.
Tanken är lika självklar som enkel – ta det bästa från hemorten och skapa spelmöjligheter på annan ort för att ge större genomslag. En chans för fler att upptäcka musik som annars skulle passera obemärkt.
Var det svårt att få igenom idén?
– Det gick superlätt, replikerar Sofia utan minsta eftertanke. Och sedan kompletterar vi varandra på ett bra sätt.
– Det var som att få en biljett i handen, riva den och sedan köra på, säger Signe och gestikulerar med händerna. Kroppsspråket förtydligar den positiva känslan som återfinns kring bordet.
– Jag kastades ju in i detta innan jag ens hade flyttat ner egentligen, påpekar med Moa. Vill du jobba med en norrlandsklubb? Javisst! Det fanns inte så mycket att fundera över.
– Albin låg på väldigt mycket, påpekar Signe.
Klubben beskrivs även som ett sätt för medlemmarna att bota sin hemlängtan. Enligt presentationen på Facebook handlar det om fem dansanta vänner som flyttat från olika delar av norra Sverige för att mötas på västkusten. Göteborgs klubbmänniskor ska vara innerligt tacksamma för denna inflyttning. Och det verkar som om klubben fyller den grundläggande funktionen att dämpa hemlängtan – det pratas redan om en fortsättning.
– Det vore kul att ha öppet i sommar när uteserveringen är i gång, men de är här fem gångerna är en slags prövoperiod, säger Josefin. Det får bli en utvärdering efteråt.
”Det vore kul att ha öppet i sommar när uteserveringarna är i gång, men de här fem gångerna är en slags prövoperiod”
– Vi kommer aldrig att ha råd att boka större band, förutsättningarna är begränsade, men det skulle vara kul att utveckla klubben, förklarar Signe.
– Grundtanken är som sagt inte ha stora band, förtydligar Josefin.
Är Norran en ny erfarenhet eller har ni arbetet med klubbverksamhet innan?
– Jag och Moa har arbetat med Umeå Open, säger Josefin. Men när vi flyttade hit upphörde detta, fast det kommer nog att bli lite volontärarbete framöver. Jag kan inte slita mig. Sedan har vi även jobbat med POPUP-festivalen.
– Inte jag, inflikar Sofia.
– För min del har det blivit Trästockfestivalen i Skellefteå, säger Signe.
Signe har även lång erfarenhet av att spela i band och senast uppträdde hon med Üni Foreman på Umeå Open. Ny musik är redo att släppas och det är inte en dag för tidigt. Personligen kan jag rekommendera låten ”T-Rex Mom” från 2010 års EP Bitches Bitches Bitches. Signe är med andra ord ett ypperligt bevis för att det händer mycket spännande på musikfronten i de nordligare delarna av Sverige (även om hon är bosatt i Göteborg).
Vad är det som gör att så många bra band kommer från bland annat Umeå, Skellefteå och Luleå? Och flertalet verkar ha kopplingar till varandra.
– Umeå och Skellefteå har ju alltid varit musikstäder, det kommer mycket bra därifrån. Punkscenen i Umeå har varit fantastisk. Och i grunden handlar det om en gräsrotskultur där en gör allt själv och finns det inget spelställe så fixar en det, förklarar Moa. Det är mycket egna fester, spelningar och festivaler som bygger på att musik är kul, karriärstanken är inte så vanlig.
”Umeå och Skellefteå har ju alltid varit musikstäder, det kommer mycket bra därifrån”
– Skellefteå har Kulturföreningen Mullberget som gör ett grymt jobb, påpekar Signe.
– Precis, de har bland annat replokaler som finns tillgängliga om en ”cirklar”, säger Moa.
– Och det är som du säger. Banden går in i varandra, en grupp kan dela medlemmar med flera andra konstellationer. Det blir en vänskaplig miljö, säger Josefin. Samtidigt finns det kanske inte så mycket annat att göra än att spela musik.
– Konkurrensen är inte så hård, inflikar Sofia.
Vill hävda att lo-fi-skrammel förenar mycket av dagens ljudbild.
– I Skellefteå är det mycket pedaler och skrammel, i Luleå är det mer glada melodier med deppiga texter, skrattar Signe.
– Umeå är nog ett slags mellanting, påpekar Sofia.
Ovanstående bild bekräftas av Nils Fredriksson från Umeåbloggen Stadens muller. Jag mailar samma fråga till honom för att utveckla bilden. Nils framhåller vikten av bra tillgång till replokaler och att det finns en lång tradition av DIY-anda. Denna grund har gjort det enklare att få spelningar på mindre ställen, men han påpekar att situationen blivit sämre sedan Scharinska stängde för några år sedan. Centrum saknar ett bra spelställe för lokala band. Nils framhäver även Umeå Open som en viktig anledning till stadens blomstring.
Nils påpekar även att stadens musiker känner varandra, peppar och spelar med varandra. Och det är precis denna attityd som genomsyrar Klubb Norran.
Om jag uppfattat det rätt så är en stor del av de som spelat på Norran era vänner. Har ni börjat leta utanför vänskapskretsen för att hitta bokningar?
– Det har varit en bra blandning, men alltid en koppling till Norrland, säger Sofia.
– Varje gång har det varit ett band som kan definieras som vänner, men det har även varit helt okända band, säger Moa. De flesta har bott i Göteborg eller nära.
På fredag är det dags för fjärde kvällen av fem. Berätta om bokningarna.
– Då blir det hiphop från Umeå, säger Sofia.
– Det blir Ebban Mtab. Vi tar inlandshiphopen från de mörkaste skogarna, där en sjunger om att vara en gam, men inte kan bli en gam, säger Signe med inlevelse. Betoningen ligger på mörker och gam.
Hon fortsätter:
– Han låtstas vara sponsrad av MTAB, ett transportbolag i Kiruna, småler Signe. Sedan har vi även Satangkai. Ett projekt från Kramfors.
Sistnämnda band gör sin första spelning på klubben. En elektronisk duo som ger förhoppningar om dans, även om aktuella debutskivan The Art Of Suffering präglas av mörker och ett The Knife-liknande uttryck. Satangkai – namnet delar de med indianhövdingen i Familjen Macahan – gör dessutom sin första spelning någonsin på Norran – detsamma gällde omskrivna ShitKid förra månaden. Åsikterna är samstämmiga när de beskriver konserten som superlyckad.
– Sedan har vår målsättning varit att boka helt jämställt. Vi har till och med bokat fler kvinnor än män, säger Josefin.
– Siktet har från början varit att boka fler tjejer, avslutar Signe.
Det vore tjänstefel av de ansvariga att inte ge Klubb Norran fortsatta möjligheter att utvecklas. Göteborg behöver intryck utifrån för att fortsätta vara en av Sveriges bästa musikstäder. Och det gäller allt från nyanlända flyktingar till inflyttade norrlänningar. Mångfald är en förutsättning för att hitta nya vägar.
Avslutningen blir i maj eller början av juni.
