Västerbron. Arkivbild. Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto
Då har vi kommit fram till lördagsrapporten från årets Umeå Open-festival. Christoffer Jonsson skriver nedan om spelningarna med Västerbron, Judge och Refused.
Västerbron (Vasakyrkan)
Vasakyrkan har i min mening inte riktigt fungerat som scen under helgen. Det är lite ungdomsgårdsvibbar och känns mer mysigt än festival, speciellt eftersom det serveras kaffe och bullar och publiken står mellan kyrkbänkar för att se banden. Västerbron är det enda bandet under hela helgen som lyckas få igång publiken i kyrkan och det är för första gången riktig festivalfeeling.
Scenen kanske är lite liten men det stoppar inte Peter Jonasson som under låten “Om du säger det så är det så” försvinner bakom scenen ett tag för att sedan komma inspringandes till sista refrängen. Jonasson försöker sig också på lite mellansnack, något han säger att han egentligen inte borde göra, och istället för att presentera nästa låt säger han bara: “nästa låt den, den är bra”. Andra gången det nalkas mellansnack avbryter Patrik Lange och säger: “det här är vår senaste låt” och “Flytta isär” börjar. Men mer prat behövs inte, inte när publiken verkligen sjunger med till alla låtar och kyrkans golv förvandlas från altargång till punkdansgolv.
Bäst blir nog låten “Död för mig” – den har en sådan kraft live att det känns i hela kroppen när refrängen praktiskt taget kommer som ett pistolskott från högtalarna. Västerbron spelar annars i stort sett alla låtar jag anser att de bör spela live: “Slagen av tanken”, “Ännu en dag förgäves”, “Fattar ingenting”, “Du visste vad du ville göra men du gjorde inget” och så vidare.
Det är ösigt non stop, och jag saknar lite den där lugna stunden med “Påminn mig” som funnits med då jag sett Västerbron förut. Men då är jag väldigt petig i min kritik, överlag är det som alltid när bandet spelar – riktigt jävla bra.
Judge (Väven Black Box)
Att legendarerna Judge spelar på Umeå Open är så galet stort. Dock tror jag det är en del som inte riktigt greppat storheten. Publiktrycket är inte så högt som jag förväntat mig. Det är ganska lätt att traska fram längst fram och ställa sig bara fem minuter innan spelningen börjar.
Till imperiets theme song från Star Wars kommer Judgemedlemmarna in en efter en och publiktrycket börjar öka efter första låten. Med allt moshande i åtanke kanske det är bra att det är lite glest i publiken? Det är svingande armar från folk som bara står och vevar till musiken, lite hoppsparkar här och var, och nån gammal hardcoreräv passar på att crowdsurfa lite. Mike “Judge” Ferraro kastar ut mikrofonen i publiken och låter hängivna fans skrika i micken till “Fed Up!”. Klassisk hardcorespelning liksom.
Samtidigt kan jag inte skaka av mig tanken på hur lite publik det är inne i Black Box. För även om bandmedlemmarna börjar bli gubbar och trots att Mike kanske inte har samma energi på scenen som för tjugo år sedan så förtjänar bandet mycket större publik. De som väl är och kollar på spelningen verkar dock vara utom sig av lycka, i alla fall de längst fram som nästan klättrar över fotogropen under “Take Me Away”.
Mike tillägnar en låt till alla som förlorat någon till missbruk och de börjar spela “In My Way” – en av låtarna jag väntat på. Även om Judge inte fick publiken de förtjänar är jag efter spelningen oerhört glad över att jag nyss sett dem. Högkvalitativ hardcore.
Refused. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto
Refused (Black Box)
Dennis Lyxzén har under veckan utlovat att lördagens spelning ska bli lite old school, men vad som kommer hända är det ingen som vet – även om folk anar lite. Men ja, vad sägs som att få se Refused spela en låt de inte kört live på 23 år precis efter man sett en spelning med DS-13? Bara den grejen får en att minnas tillbaka till tiden då Scanbilar sprayades med “kött är mord”, staden kryllade av hardcoreband och det var en punk- eller hardcorespelning varenda helg någonstans i Umeå.
Refused är nog det enda bandet under hela festivalen som lyckats få en duglig ljussättning (om man inte räknar spelningarna i Idun förstås). Bakom bandet står tre stora vita skärmar som under spelningen blinkar i takt till musiken och då och då ändrar färg.
Spelningen tar fart redan efter första låten som blir “Elektra”. Lyxzén rör sig som en orm på scenen i sin röda utstyrsel och den färgmatchande mikrofonen fungerar nästan som en förlängning av hans arm när den om och om igen skjuts upp i luften och snabbt dras tillbaka för att återigen landa i hans hand.
Det är ett underbart energiutbyte mellan publik och band. Glädjen i lokalen känns i hela kroppen och det syns att Lyxzén suger åt sig av den glädjen. Han har genuint roligt på scenen och ja, nedanför scenen. Lyxzén låter sig bäras runt ovanpå publiken tills han hoppar ner på golvet och fortsätter köra en halv låt ute i folkhavet.
Vi får ta del av en del skämt mellan Lyxzén och trummisen David Sandström men även lite allvarligare mellansnack kommer med. Lyxzén tar upp terrordåden i Bryssel och säger att Refused vill bryta de spontana högerreaktionerna på sådana dåd. “Vi är kommunistsvin”, säger han skämtsamt men man märker att han håller den politiska inverkan som musik kan ha varmt om hjärtat.
Det är mest fokus på plattorna Freedom och The Shape of Punk To Come, men som sagt, det blir en del old school också. De bjuder bland annat upp John Porcelly från Judge och Youth of Today och kör en låt. Lyxzén berättar att de träffades på Galaxen i Umeå för första gången för över tjugo år sedan. Det här är nästan oslagbart tänker jag, men det visar sig att det var det visst. Lyxzén bjuder nämligen upp en till person på scenen .“Det här är fan originalet”, säger han och in på scenen kommer Sara Almgren. “Varje gång jag behöver inspiration ringer jag Sara”, säger Lyxzén medan Sara tar på sig gitarren och sedan kör de igång med “Pump The Breaks”.
Höjdpunkten för mig kommer dock under sista låten som självklart är “New Noise”. Glädjen i rummet är obeskrivlig och jag tror att jag fäller en glädjetår för första gången. “We lack the motion to move to the new beat” skriks ut genom högtalarna. Efter låten ställer sig alla i bandet på rad och bugar, de går en efter en av scenen och innan Lyxzén kliver av drar han ner skjortan och gestikulerar att publikens kärlek går rakt in i hjärtat.
