Los Angeles-bandet Otep släpper sitt sjunde studioalbum Generation Doom på fredag. Plattan har ett omslag som påminner om Mad Max: Fury Road; på omslagsfotot har sångerskan Otep Shamaya en liknande sminkning som huvudkaraktären Furiosa har i filmen. Nyligen instagrammade hon också ett klipp från filmen och i titelspåret “Generation Doom” skriker hon “furiosa”.
“Furiosa”, som på spanska betyder “rasande”, beskriver också ilskan i många av låtarna. Generation Doom är ett album där vi känner igen Oteps energi och skickliga texter från deras tidigare plattor. Frontfiguren Otep, som gett namn till bandet, varvar som vanligt screams och rap med sång och musiken är energisk upptempo-metal.
Till skillnad från förra albumet Hydra har poesidelarna tonats ner, vilket bara är en fördel eftersom Otep gör sig bäst när hon får spotta ur sig kaxiga meningar. Otep, som är ett anagram av Poet, har dock kvar ett visst mått av poesi – det finns ett dolt trettonde spår som består av dikten “You Call”. Men utöver det är det mycket aktivistiska texter.
Tydligast är aktivismen i låten “Equal right – Equal lefts” som handlar om att komma ut och vara stolt. Kanske kan den bli en ny gayaktivistisk kampsång? Jag gillar särskilt den återkommande raden “he called me a dyke, I called him an ambulance”. Och det är i den stilen texterna går: fyndiga och kaxiga.
Bland det bästa på skivan är covern på Lordes låt “Royals”, men även titelspåret “Generation Doom” är en bra och klassiskt aggressiv metallåt. Sämst på skivan är låten “No Color” som påminner mig om tv-serien Förhäxads introlåt, inte heller “In Cold Blood” är någon höjdare.
Generation Doom är överlag ett opretentiöst och skränigt metalalbum, men vissa av låtarna verka ha fastnat i ett Linkin Park-filter från början av 2000-talet.
[Napalm, 15 april]
