2016-04-08. Susanne Sundfør spelar på Umeå Open i Umeå. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto. Källa: Rockfoto Bildbyrå AB
Susanne Sundfør, Dolores Haze och Colleagues var några av helgens höjdpunkter på Umeå Open. Läs Christoffer Jonssons tankar om spelningarna nedan.
Susanne Sundfør (IDUN)
Scenen är uppdukad som ett digitalt smörgåsbord med syntar, beatpads och PA:n lite här var. Susanne Sundfør intar scenen iklädd något kimono-liknande och så fort musiken startar övergår hon i en smittsam dans.
Att fokus ligger på Ten Love Songs-plattan är ganska givet, men det är ändå överraskande många äldre låtar: “It’s All Gone Tomorrow”, “Diamonds”, “White Foxes” och “The Silicone Veil” bland annat.
Man kan säga att spelningen är uppdelad i två delar. Först körs de lite lugnare låtarna där en ensam strålkastare lyser på Susanne för att allt ska kännas sådär harmoniskt och vackert, vilket det också gör, speciellt under “Father, Father” och “The Sound of War”. Det blir dock lite väl mycket i längden, jag blir mer och mer fokuserad på det där elektroniska smörgåsbordet och undrar när allt det kommer att användas.
Den andra delen börjar efter “White Foxes” då Susanne ler till publiken och säger “let’s have some fun”. Alla jublar och “Accelerate” börjar spelas. Basen mullrar fram som en tjock vägg av ljud och det vibrerar i hela kroppen. Äntligen får vi se allt experimenterande med synthar, samplers och annat.
Publiken går från att stå och avnjuta musiken till att dansa tillsammans med Susanne, som verkligen låter musiken flöda genom sina rörelser. Spelningens fokus ändras från vackert till kul och klimax kommer när Susanne öppnar upp sin kimono och det visar sig att hon har någon form av röd beatpad eller sampler som ser ut som om den var lånad av Darth Vader. Det experimenteras hej vilt med ljuden och det är riktigt, riktigt bra.
Bäst är nog ändå “Delirious” där allt klickar. Musiken, samplingarna, ljussättningen och självklart Susannes härliga dans och glasklara röst.
2016-04-08. Dolores Haze spelar på Umeå Open i Umeå. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto. Källa: Rockfoto Bildbyrå AB
Dolores Haze (Väven Black Box)
Självsäkerheten i Dolores Haze scenframträdande är klockrent. Groovy Nickz poserar nästan för fotograferna i diket framför scenen och det är från första sekund ös både på scenen och i publiken. “The Haze Is Forever” live skulle nog få en en medeltida präst att börja headbanga. Publiken känns så galet taggad. Det smittar av sig på bandet som gång på gång berättar hur roligt det är och de ser nästan förvånade ut ibland över alla jubel och applåder, jubel och applåder de verkligen förtjänar.
Mellan två låtar berättar Groovy Nickz att de nyss startat hashtagen #pray4luckylollo eftersom Lucky Lollo tydligen bröt ett finger för några dagar sedan. Något som inte märks av på musiken, men när man vet om det så känns det bara ännu mer bad ass. Attityden, musiken, stilen och att bandet har en gitarrist som spelar med brutet finger. Det är som taget från en scen ur Tarantinos Death Proof.
Spelningen har något förtrollande över sig och plötsligt upptäcker jag att jag inte längre står på samma plats i publiken som i början av giget. Ovetandes har jag tagit mig längst fram och står nu halvt i trans och lyssnar till “Kaleido”.
Det är sen non stop energifyllt ös med “I Got My Gun” och “Crazy About Me” som gör publiken tokig. Toppen nås under Peaches-covern “Fuck The Pain Away”. Då känns det nästan som om avskärmingsstaketet rör på sig någon decimeter av allt tryck från publiken.
Arkivbild. Foto: Karin Lundin/Rockfoto
Colleagues (Äpplet)
Colleagues har inte fått den bästa speltiden. Femton minuter efter att Refused gör sin fredagsspelning får bandet ta plats på scenen. De är väl medvetna om detta och passar på att tacka alla som ändå valde Colleagues framför Umeåstoltheten. Det är som väntat ingen stor publik, men det är ändå en handfull skara människor som har samlats framför scenen för att få dansa ur sig den sista ölen.
Visits-EP:n körs och “Parents House” och “Tears” är givna låtar. Det är låtar som alla känner igen och kan sjunga med till, men det slinker också in ett och annat outgivet.
Stämningen är fin inne på Äpplet, det blir ganska mysigt faktiskt. Sådär härligt melankoliskt. Trötta och fulla människor halvdansar för sig själv till “Somewhere” klockan kvart i två på natten. Det förstärker den klassiska sista-dansen-känslan. Jag tror att de flesta i publiken använder sina sista festivalkrafter för dagen för att sjunga med och dansa till “Talk It Out” som också är spelningens bästa låt.
