M83 – Junk

När Anthony Gonzalez aka M83 äntligen återvänder till musikscenen så gör han det med en platta vars titel verkligen passar in på materialet som presenteras. För tänk er att musik fortfarande utgjordes av fysiska vinylskivor (vet att nostalgiker med skägg påstår att den fortfarande gör det, men nej) istället för mp3-filer och att dessa befann sig i en skivback. Längst ner där på botten av skivbacken hittar man det undanskuffade och bortglömda låtmaterialet. The Junk så att säga. Det är detta material som M83 återanvänt för att skapa ljud som vissa stunder är så pompösa och överdrivna att det blir löjligt. Men när de väl träffar rätt så uppstår däremot ren och skär magi.

Har man, precis som jag, saknat M83 och väntat sig en storslagen comeback att jämföra med fantastiska Hurry Up We’re Dreaming, så kommer man nog tyvärr bli besviken. Junk är som ni kanske redan förstått något helt annat. Men ger man albumet en ärlig chans hittar man snart nya anledningar att älska M83.

Plattan tar oss nämligen tillbaka till den där tiden då musik handlade om skivbackar. Ett tonårsrum på 80-talet, där arkadhallar, biljaktsfilmer och amerikansk indie är bilden som målas upp med hjälp av elektroniska landskap. Om M83 tidigare haft fokus på att i ena stunden skapa dansanta låtar och för att i nästa stund experimentera med drömska ljudlandskap, så handlar istället Junk helt och hållet om att få berätta hans egen drömhistoria. Jag kan tänka mig att en drös skivbolagsmänniskor lyft ett varnande finger åt M83 under hela skivans process. Och jag kan inte annat än respektera honom för att han gått helt emot dessa varningar.

Nog för att det som koncept blir aningen för ambitiöst och långtråkigt emellanåt. Men det går samtidigt att bortse från det eftersom albumets höjdpunkter håller högt värde.  Ta till exempel skivans sista spår ”Sunday Night 1987”.  Med ett retroklingande synthsound bygger Anthony upp en vacker avslutning på sin nostalgiska minnesresa och låter den sedan eka ut till ett munspel, så identiskt med det munspel Stevie Wonder brukade fylla ut sina låtar med, att man skulle kunna tro att det faktiskt är just det munspelet som används.

Jag levde inte ens 1987 – men tack vare den här låten har jag aldrig känt mig närmre att göra det.

[Naïve, 8 april]

7