Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto.
När våren nalkas uppe i Umeå går som vanligt festivalen Umeå Open av stapeln. Fredagen och lördagen är som vanligt huvuddagarna, det är då de tyngsta artisterna står på scen och det är flest spelningar. Men torsdagen hade ändå ett riktigt bra utbud.
Sabina Ddumba (IDUN)
Innan jag kliver in i IDUN har jag i stort sett bara lyssnat på Sabina Ddumbas släpp på Spotify, några enstaka YouTube-grejer och självklart ”Hör Du Mig Bae”-remixen. Så jag vet inte riktigt vad jag har att vänta.
Ddumba tar plats på scenen mellan de fyra körpersonerna som är klädda i kläder som skulle passa på New York Fashion Week. Hela scenkoreografin känns verkligen genomtänkt och jag får lite Saturday Night Live-vibbar. Soulauran över låtarna och scenen är oerhört proffsig, och för mig oväntad, mest för att Sabina Ddumba är en rätt så ny artist. Hon har en utstrålning och självsäkerhet som om hon har 15 plattor och fyra världsturnéer i bagaget.
Det jag har hört på förhand har ett ganska popinspirerat sound med soulinfluenser, men musiken Ddumba bjuder på ikväll är snarare soul med popinfluenser än tvärtom. Basen mullrar i rummet och smällarna från trummornas baskagge känns i magen. Successivt tar musiken ut svängarna, låt efter låt, och till sist bjuds vi på en glädjefylld funksession.
Det skämtas lite mellan Ddumba och medmusikanterna, hon säger “one time” men bandet spelar fyra takter istället och så fortsätter det en stund. Visst är det uppenbart inövat, men det har ändå sin charm på något sätt. Vi får också höra en cover på Laura Mvulas ”Father Father” som verkligen kryper sig in under skinnet.
Sista låten blir som väntat ”Not Too Young”. Ddumba berättar lite kort om bakgrunden till den och ger oss en inblick i hennes liv. Efter spelningen kräver publiken en låt till och Ddumba låtsats som att hon överväger det – men jag hör hur de distade gitarrerna börjar spela ett välbekant riff. Samtidigt som jag kopplar vilken låt det faktiskt är så kliver Michel Dida och Erik Lundin ut på scenen och den tyngsta tänkbara versionen av ”Hör Du Mig Bae” fyller lokalen.
Foto: Oskar Sandström/Rockfoto
Lash (Äpplet)
Speningen med Lash är något jag verkligen sett fram emot. Det är egentligen bara låten “Två Fingrar” jag hört, men är mycket sugen på att ta reda på vad mer för skatter systrarna Lashari har att erbjuda. Spelningen blir lite senare än planerat, 30 min hinner gå innan Lash kommer ut på scenen. Det första jag reagerar på är trycket på kepsarna – “Hip Hop Has No Gender”, och det är något Lash verkligen bevisar när de uppträder. Det är hög energi och de uppför sig som om de inte gjort något annat de senaste åren.
Det är dessvärre inte jättestor uppslutning i publiken men Lash lockar fram folk hela tiden, och efter en stund börjar det bli en skara människor framför scenen. Det hade nog blivit ännu mer om inte spelningen hade varit så förbannat kort. Jag räknar till fyra låtar och Lash avslutar med ”Två Fingrar”. Det är alltså i kortaste laget men annars riktigt bra.
Foto: Oskar Sandström/Rockfoto
Michel Dida & Erik Lundin (Äpplet)
Att lyssna på E Du Dum-EP:n är det inget jämfört med att höra låtarna live. Michel Dida kliver in på scenen iklädd rånarluva och äger scenen från start. Kombinationen av rå energi, strobljus och explosionen av musiken från E Du Dum är en oslagbar treenighet som får publiken att hoppa så att golvet börjar skaka.
Rånarluvan åker av till låten “Trasig” och energin dubbleras nästan. Det är omöjligt att inte ryckas med och Dida visar efter några låtar att han inte ens behöver musik för att äga scenen, detta genom att lägga acapella-versen från ”Drefvet rullar”.
Det är såklart svårt att slå upplevelsen av ”Hör Du Mig Bae” från Sabina Ddumba-spelningen, men det är ändå riktigt bra, speciellt när just Ddumba kommer in på scenen och kör sin vers från remixen.
Jag gillar upplägget att Michel Dida först spelar sina låtar och att Erik Lundin sedan kommer in för att framföra Suedi-EP:n och ”Annie Lööf”. Jag tror att alla i publiken dansar när “Annie, Annie Lööf” dånar ut i högtalarna.
Dida och Lundin kompletterar varandra oerhört bra. Att det är torsdag och folk ska upp och jobba dagen efter märks inte av alls. Jag kan bara föreställa mig hur det hade sett ut om de hade fått en tid på fredagen eller lördagen.
