Efter trummisen Chris Aclands bortgång såg det länge ut som att de aldrig skulle spela ihop igen. Men nu är Lush tillbaka efter tjugo års frånvaro och till skillnad från Slowdive, Ride och andra återvändande shoegaze-hjältar väljer de att släppa ny musik innan de ens ställt sig på scen. En intressant manöver som gör att det inte enbart rör sig om en nostalgitripp utan också tillför aktualitet, som att de fortfarande har något kvar att bevisa.
Ärligt talat blev jag inte helt övertygad av singeln, “Out of Control”, alltså deras första låt sedan 1996 års Lovelife. Snygg förvisso, dock inte superintressant även om den växer efter ett par lyssningar. Miki Berenyis röst är mjuk och karaktäristisk. De svirlande gitarrackorden har också en gemytlig igenkänningsfaktor som kanske är förklaringen till att de valde att dela med sig av just den låten som första smakprov från sitt nya material.
Men det är först därefter som Blind Spot blir en positiv överraskning. Höjdpunkten är nog “Burnham Beeches” som med sina inslag av du-dup-du-du-körer och triumferande blås också är plattans mest medryckande spår; ett välbehövligt sockerpiller då resterande låtar, egentligen kanske mer på gott än ont, just låter som att tidens ärr har etsat sig fast i deras sound.
Efterföljande “Lost Boys” med sina skimrande gitarrackord är desto mer melankolisk med mysigt psykedeliska tongångar och Berenyis avdomnade röst: “I feel your fingers slipping out of my hand / Now I’ve lost you.” När trummorna sedan kommer igång får låten ännu mer tyngd: “Why did I think I’ll ever see you alive?”
Avslutande “Rosebud” fortsätter i samma drömska tonläge, men känns ännu mer blyg och återhållsam. Och kanske är det talande att ett band som spenderat tjugo år med att undvika rampljuset väljer att avsluta sin comeback-EP med textraden: “Waiting for my chance.”
De fyra nya låtarna kommer knappast få samma respons som Ladykillers eller Sweetness & Light på de stundande spelningarna, men kommer nog heller inte dra ner stämningen avsevärt. Sammantaget kan Blind Spot helt enkelt beskrivas som ett femton minuter långt återseende som får en att längta efter mer.
[Edamame, 15 april]
