Jag åker till klubben Melodybox i Hägersten för att se Farida spela. När jag öppnar dörren känns det som att jag kommit in bakdörren hem till någon. Jag tror först att jag gått fel. Melodybox liknar inte många andra ställen som finns i Sverige. Inredningen består av skyltar från 50-talet, en bar i samma stil och en massa vintageprylar och gamla möbler, men det känns ändå inte hipster-krystat. Hela klubben är som en fritidsgård för vuxna och jag noterar ett pingisbord i rummet intill. Personalen i baren är lika snäll som på en fritidsgård och säljer popcorn för 10 kr. Jag tänker att det är synd att jag inte hittat hit tidigare.
Ikväll är det tre band som spelar, förutom Farida står även Kilimanjaro och L’Obscurité på scen. Jag har sett Farida spela en gång tidigare. För cirka en månad sen spelade de i ett pannrumm/konstnärsstudio på Östermalm och jag känner igen låten “Shoot” därifrån, en långsam hypnotisk rocklåt med repetitiv basgång, något som också beskriver deras andra låtar.
Under spelningen rör basisten sitt huvud som en korp, vilket passar bra. För övrigt är det ett stillsamt band, sångerskan Jenny Farida Thåström gungar med i inlevelse under låtarna och bandmedlemmarna tittar knappt på varandra. Trummisen spelar tight och sätter armarna i kors mellan låtarna. Inte för att han verkar nonchalant, utan som för att skydda sig själv. Vi får ingen presentation av låtarna och bandmedlemmarna tittar inte ut bland publiken. Musiken, bandet och hela framträdandet upplevs introvert.
Vid det här laget har lokalen fyllts på. Medelåldern verkar ligga runt 30. Det känns som att de flesta är bekanta till något av banden som spelar. Jag ser Kajsa Grytt i publiken även vid denna spelning, hennes son Fabian Grytt spelar gitarr i bandet och Jenny Farida Thåström spelar annars i Kajsa Grytts band.
Det är inte förrän i slutet av giget som någon i bandet säger något: “Tack. Det här är sista låten, som vi repat två gånger enbart”. Men det låter bra. De är samspelta och även denna låt verkar välrepad.
Jag hoppas på att se detta Stockholms-projekt spela fler gånger och tror att deras fankrets kommer att växa, särskilt bland dem som gillar Chelsea Wolfe.
När jag går hem genom villaområdet till tunnelbanestationen Telefonplan känns det som när jag promenerar genom North Park i San Diego – och jag har en känsla av att fått vara med om något äkta.
Farida kom med i vår FYND-sektion i måndags.
