London-baserade britten Charlie Cunningham kombinerar klassisk singer/songwriter-tradition med sydspanska influenser. Nu är han aktuell med sin tredje EP. HYMN passade på att träffa honom för en pratstund under hans senaste Sverigebesök.
Berätta lite om Sevilla. Det är ju en ganska tydlig influens i din musik och du nämnde det under spelningen igår kväll.
– Sevilla är helt fantastiskt, jag bodde där i två år. Jag har nog aldrig spelat så mycket gitarr som jag gjorde då. Jag var omgiven av så mycket musik och inspiration och lade verkligen ner tid på mitt låtskrivande. Min tid där påverkade mig oerhört och har influerat allt jag skrivit sedan dess.
Var det länge sedan du bodde där?
– Ja, jag flyttade därifrån för fyra år sedan men musiken inspirerade ju mitt eget låtskrivande, så jag bär det fortfarande med mig. Sättet de spelar gitarr på där nere ger en oerhörda möjligheter att spela dynamiskt och få ut så mycket det bara går av instrumentet.
”Jag var aldrig den poetiska typen när jag var yngre, men jag insåg till sist att jag var tvungen”
När började du skriva låtar?
– Jag fick en gitarr när jag var tretton men vi hade ett piano hemma under hela min uppväxt så jag började där. Jag har försökt skriva musik på allvar sedan tonåren men började inte skriva texter förrän för fyra, fem år sedan. Jag var aldrig den poetiska typen när jag var yngre, men jag insåg till sist att jag var tvungen att sätta igång med textskrivandet.
– Om du börjar skriva låtar måste du komma till ett avslut. Det var det jag såg till att göra, även om det är oerhört svårt och jag tror att det hindrat många musiker och låtskrivare, det faktum att de har svårt att bara avsluta något och säga att de är färdiga. Jag hade problem med det i början, men sedan fick jag ett datum då det var dags att gå in i en studio och spela in, så jag såg bara till att få det gjort till sist.
Jag lyssnade på din senaste EP, Heights, som kommer att släppas lagom till att intervjun publiceras. Efter dina tidigare släppta låtar överraskade det mig att höra att titelspåret innehöll piano och inte bara sång och gitarr.
– Ja, jag tror att jag fokuserade på sång och gitarr i början. Det är ju relaterat till det här med att komma till avslut. Jag ville ha någon sorts begränsningar för att kunna få allt klart och sedan göra något som var mitt eget med bara två ingredienser. Men jag spelar piano också och kände nyligen att det var dags att utvidga låtskrivandet lite.
– Det är väldigt mycket på nya EP:n som känns igen från det jag gjort tidigare. Skillnaden är att jag lagt till och utvidgat soundet för att inte längre begränsa mig själv. Det enda som är viktigt för mig är att kunna framföra låtarna ensam på scen. Jag tror dock att jag fortfarande framkallar samma sinnesstämning även om arrangemanget är något annorlunda.
Planerar du en fullängdare, och kommer du i så fall inkludera några av EP-spåren på albumet eller kommer det innehålla helt nytt material?
– Det är faktiskt något jag tänkt väldigt mycket på. Visst behöver albumet mest bestå av nytt material men kanske en eller två EP-spår kan smyga sig in om de passar i det större sammanhanget. Men jag tänker väldigt mycket på det och vrider och vänder på olika alternativ så jag har nog inget konkret svar på det riktigt än.
Du är ju baserad i London nu. Hur länge har du bott där?
– Jag har bott där från och till i några år nu. Jag föddes där, växte upp lite utanför och bodde sedan i Oxford i nio år. Jag bodde ju som sagt i Sevilla också och åkte tillbaka i några månader nu under hösten och vintern. Jag har levt ute på vägarna under en tid, det har varit mycket festivaler och spelningar under året som gått men jag tror jag tänker stanna i London ett tag nu.
”Det finns så många olika scener i London vilket skapar en intressant atmosfär och mycket variation”
Hur är det att vara musiker i London?
– Det händer väldigt mycket hela tiden och det finns musiker precis överallt. Det gör mig väldigt motiverad att röra mig bland likasinnade men samtidigt vill man ju hitta något som står ut från mängden. Det finns så många olika scener i London vilket skapar en intressant atmosfär och mycket variation. Och det finns så många klubbar och konsertlokaler. Saken är den att det finns gott om chanser att få spelningar, har du otur dyker ingen upp men du får i alla fall spela. På det stora hela tycker jag det är fantastiskt, det är ju trots allt därför folk söker sig till London, för att kunna vara nära musiken på riktigt.
Med tanke på hur många musiker som trängs i London, känner du att atmosfären är tävlingsinriktad eller stöttar folk varandra?
– Det finns absolut plats för alla. Givetvis finns det folk som är känsliga för konkurrens och det är lätt att jämföra sig själv med andra, men samtidigt har jag fått intrycket att folk i London stöttar varandra en hel del. Särskilt om de känner sig tillhöra samma scen tenderar de att hänga ihop. Jag själv har några stycken som jag tillbringar mycket tid med av den anledningen. Jag går på deras spelningar, de går på mina och vi håller koll på vad de andra gör. Musikscenen är så föränderlig, fokus flyttas från en stadsdel till en annan, ställen öppnar, andra får stänga och det är nästan lite svårt att hänga med ibland.
Så vilka delar av London är det som gäller nu?
– Det är mest östra London som gäller fortfarande, det är där de flesta hänger men jag hörde nyligen att Walthamstow uppe i norra London är det senaste.
Oj! Det är verkligen en bra bit bort, och Victoria Line är ju den värsta tunnelbanelinjen av alla.
– Haha, ja, men den går snabbt när den väl funkar! Jag älskar för övrigt att åka tunnelbana i London. Det kändes konstigt efter två år i Spanien att gå ner i tunnelbanan och stå på en plattform fylld med folk där ingen gav ett ljud ifrån sig. I Spanien pratar folk mycket och högt och fort, så det var en väldigt stor kontrast. Men jag behöver inte nödvändigtvis lyssna på andra där nere, det räcker att sitta och iaktta alla som går av och på. Jag älskar att bara sitta och titta på folk.
Har du någonsin stått och spelat i tunnelbanan?
– Det är faktiskt en del av livet som musiker jag helt hoppat över. Jag har ofta plockat fram gitarren och börjat spela men aldrig ställt fram en hatt för att tjäna pengar på det. Däremot känner jag många som gör det, men de bor i Berlin. Jag har vänner som tjänar sitt uppehälle på att spela runt Berlin. Folk där svarar väldigt positivt på det och behandlar gatumusikanter som en nödvändig del av den kulturella stadsbilden. Så om jag skulle ge mig på det skulle jag nog göra det i Berlin. I London regnar det hela tiden. Men okej, nu sitter jag bara och hittar på ursäkter för att låta bli (skrattar).
Tror du att ditt unika sound med spanska influenser hjälpt dig att stå dig i singer/songwriter-konkurrensen?
– Svår fråga eftersom jag inte är särskilt tävlingsinriktad av mig. Jag känner mig bekväm med det jag gör och har börjat känna att jag vet vad jag sysslar med. Jag har varit ute och spelat mycket de senaste två åren, allt från väldigt små spelningar till extremt stora och känner ett helt nytt självförtroende som gör att jag inte behöver jämföra mig med andra lika mycket som när jag var yngre.
Jag läste att du spelat på Royal Albert Hall också?
– Ja, det var en helt galen upplevelse. Jag fick öppna för Rodriguez ifjol och det var utan tvekan det största som hänt mig någonsin. Jag var livrädd innan det var dags att gå upp på scen och kände sådan extrem skräck på grund av ställets historia och storlek, men sedan gick jag bara ut, gjorde det jag skulle och segerkänslan efteråt var oslagbar. Jag följde med Rodriguez på en kort del av hans turné, runt Storbritannien, Schweiz och några kvällar i Amsterdam. Jag överraskade mig själv och kände en helt ny självsäkerhet, att om jag klarade det så fanns det inga hinder längre. Det var ett stort steg i karriären och jag hoppas att jag inte peakat för tidigt. Men det ska inte vara någon fara, det kommer hända mycket i framtiden.
