Vi springer över Rådhustorget på väg från Dolores Haze intensiva spelning på Väven för att se ett annat band som också lovar en intensitet, men kanske en lite svalare sådan. Trots att schemat är tight mellan de akter vi vill se på Umeå Open tar man sig på fem minuter mellan scenerna – det är bara att slänga tygpåsen över axeln och rusa iväg.
När vi kommer till Äpplet har Moon City Boys precis tagit sista ackordet på första låten i sitt set och redan lyckats ha sönder en gitarrsträng. Lokalen är tyvärr halvtom eftersom att bandets speltid krockar med både Dolores Haze och Nicole Sabouné. Till råga på detta beskriver en Umeå-bo Äpplet-scenen som ”något av en finlandsfärja”. Moon City Boys spelning börjar helt klart i motvind.
Men bandet fortsätter oberört. Sångaren Sofia Eklunds röst är vassare än på inspelningarna och hon rör sig på scenen helt klädd i svart skinn – som en slags skönsjungande Beatrix Kiddo. När singeln ”City” spelas känns det snarare som att vi i publiken transporterats tillbaks till 1977 och en spelning Andy Warhol fixat i The Factory. Trots att vi är i en lokal som påminner om baren på Viking Line finns både Debbie Harry, Nico och Lou Reed i musiken, atmosfären och framförallt i de fyra personerna som är Moon City Boys.
Bandet flirtar inte bara med new wave utan även med punk, vilket de lyckas med utan att bli skräniga – de är glasklara spelningen igenom. De har ett tydligt sound i låt efter låt och varje instrument får ta sin plats i ljudbilden. Gitarristen Kelly Wedin fullständigt briljerar på sin högerkant och mot slutet av spelningen ligger hon på golvet på äkta punkvis.
De nämner ett skivsläpp i maj, så förhoppningsvis får fler chansen att uppleva Moon City Boys live i sommar. Jag vill påstå att bandet är något som Sveriges musikscen har saknat, jag menar, hur många musiker kan egentligen få en finlandsfärja att kännas som The Factory?
