Woods – City Sun Eater in the River of Light

Woods är ett sånt där band som aldrig riktigt fått ett stort genombrott, utan istället bara blivit lite, lite bättre för varje ny skiva. City Sun Eater in the River of Light är bandets nionde skiva på elva år. Med de åtta första skivorna har Woods istället för att hela tiden söka nya vägar framåt valt att gräva precis där man står.

Hela tiden har man förfinat sitt grunduttryck. Putsat det och slipat det, plockat bort lite och lagt till lite. Allting utan att någonsin överge grundkonceptet. Med ett fundament av 60-talsinspirerad folkpop och americana har man sakta över åtta skivor karvat fram sitt sound. Woods har aldrig varit ett speciellt unikt band, men har genom hela sin karriär visat upp en imponerande kontinuitet.

Därför är det nu intressant när Woods med sin nionde release väljer att göra sitt mest vågade album hittills. Första singeln ”Sun City Creeps” öppnar skivan som en tydlig markör för den förändring som skett. Fortfarande med en tydlig fot kvar i den folk-psych man gjort till sitt signum för sig bandet nu mot betydligt mer experimentella områden. Skivan innehåller en salig blandning av influenser från jazz, freak-folk, mariachi och funk.

Alla nya influenser fungerar förvånansvärt bra, mycket tack vare att bandet aldrig avviker från sitt grundkoncept. Man står fortfarande kvar på samma grund och vad man än slänger in i mixen så finns det hela tiden en tydlig röd linje i musiken som håller samman helheten. Jeremy Earls falsett bidrar med textur och svävar hela tiden lätt över musiken.

Bandet har inte gjort någon hemlighet av att man hämtat inspiration från etiopisk jazz, men även kosmisk och spirituell jazz, och att man velat utforska en friare, mer flytande form av sitt redan beprövade sound.

Man kan höra inspiration från allt ifrån Mulatu Astatke och Sun Ra till Don Cherrys Brown Rice. Detta hörs främst i de fullkomligt briljanta spåren ”I See In The Dark” och ”The Take”, som båda hör till det mest progressiva bandet har gjort. De jazzigt utflippade instrumentalpartierna i dessa låtar är det längsta Woods pushat sitt sound någonsin, som en ohelig allians mellan valfritt psykadeliskt folkrock-band och The Loung Lizards. Den proggjazziga gitarrslingan som dyker upp en knapp minut in i ”I See In The Dark” är bland det bästa jag hört i år.

Den reaktionäre lyssnaren behöver dock inte vara alltför orolig, skivan innehåller även några mer klassiska Woods-låtar. Både surfpoppiga ”Morning Light” och ”Politics of Free” hade med enkelhet kunnat smälta in på föregångaren With Light and with Love, utan att för den sakens skull sticka ut i det nya sammanhanget.

Jag vågar påstå att City Sun Eater in the River of Light inte bara är Woods bästa skiva hittills i karriären, utan även en av årets hittills bästa album.

[Woodsist, 8 april]

8