Malmöbandet Sista Bossen gör mig förvirrad. Å ena sidan – baserat på musikens obstinata karaktär – vill jag ta hand om medlemmarna, ge dem en sann och riktig uppfostran, för att på så sätt minimera antalet pubertala punkorgasmer. Å andra sidan vill jag bara headbanga, strunta i regler och normtänkande. Vid tredje låten headbangar jag tills illamåendet sätter stopp. Det går helt enkelt inte att motstå Sista Bossen.
Efter ett par lyssningar visar det sig att bandets debutalbum består av ett stort antal stilar; i grunden handlar det om punk och hardcore, uppblandat med Urinals sunkiga, men oemotståndliga lo-fi. I nästa stund sansas ljudbilden, vilket resulterar i fantastiska poplåtar som “Trakten är grann” – det är inte pop med siktet inställt mot Svensktoppen, men det är likväl pop. Melodierna är ständigt närvarande.
I “Teknisk död” går det att höra spår av 80-talets amerikanska alternativmusik, där Sonic Youth stod i det främsta ledet, kämpandes mot dåtidens välartade och trivsamma radiomusik. Sista Bossen fyller samma funktion – alla vill inte smeka medhårs, vissa nöjer sig med att spela på kontor istället för de största scenerna.
Jag behöver Sista Bossen i mitt liv. Jag är glad för att de skapar musik som får mig att släppa på tyglarna, dansa på borden och svepa ölen utan eftertanke. Baksmällan får jag ta imorgon.
[Kollektivet, 13 april]
