En av årets absolut vackraste låtar är ”The Year I Disappeared” av The Glass Child. Både låten och dess lika fina video fanns med på vår lista med redaktionsfavoriter i fredags (1 april). När jag läste på vem som låg bakom denna bedårande låt blev det mer och mer spännande. The Glass Child har nämligen inte direkt haft någon standardkarriär. HYMN bad om en intervju.
Bakom The Glass Child hittar vi Charlotte Eriksson, uppvuxen i Göteborg men numera boende i Berlin efter några år i London. Charlotte tog det modiga beslutet att som okänd musiker flytta utomlands redan när hon slutade gymnasiet. Helt utan fast tillvaro men med stark beslutsamhet. Något som hittills resulterat i två album och tre böcker. Och 29 april släpps hennes tredje album Under Northern Skies. Medan vi väntar på det finns på Spotify föregångaren I Must Be Gone and Live, Or Stay and Die, ett album fyllt av melodistarka och vackra poplåtar (inklusive en finstämd och personlig pianocover av Kate Bushs ”Running Up That Hill”), att lyssna på.
Du flyttade utomlands som helt okänd musiker när du var 18 år ung. Hur vågar man ta ett sådant steg?
– Jag tror jag vågade för att jag hade en så fruktansvärt stark vision om vad jag ville skapa med min musik och min identitet. Den visionen driver mig fortfarande.
Hur såg din musikaliska bakgrund ut innan du flyttade till London?
– Jag kommer inte från en musikalisk familj, men när jag ”upptäckte” musik, och framför allt mitt egna låtskrivande, så var det som att allt föll på plats. Det var ju det där jag skulle göra!
– Sedan den dagen var jag fruktansvärt målmedveten med allt. Jag lärde mig på egen hand om sångteknik, gitarr och lite piano, men framför allt skaffade jag en mikrofon och Pro Tools och lärde mig att spela in och producera. De två sista åren på gymnasiet ägnade jag helt och hållet åt att skriva och utveckla mina låtar, och jag visste redan då att jag skulle flytta med en gång jag tog studenten.
Du har bott i Göteborg, London och Berlin om jag tolkar saken rätt. Kan du ge en kort resumé vad som skiljer städerna åt att leva och verka i för en musiker?
– Precis, plus några andra städer däremellan! Alla dessa tre länder – Sverige, Tyskland och England, är väldigt olika i sig. Musikbranschen fungerar på olika sätt och framför allt inställningen till hur man ”ska” bygga en musikkarriär. Personligen har det varit jätteviktigt för mig att uppleva alla dessa olika inställningar, för det har fått mig att inse att det inte finns något rätt eller fel sätt att ta sig an en artist eller en musikkarriär. Det finns bara mitt sätt och vad som fungerar för mig.
– I London har alla musiker en otrolig arbetsmoral, mest för att man måste slita som ett djur för att ha råd att leva där. I Berlin är det mycket mer laidback och avslappnat. Ju längre jag är ifrån Sverige, ju mer inser jag vilken fin musikkultur vi har, så många talangfulla musiker och producenter och så mycket kreativitet.
Du har även gett ut tre böcker. Berätta kort om dem!
– Mina böcker är som en förlängning av mina album och min resa som artist. Min första bok skrev jag under mina första år i England, då jag spenderade ett år utan något riktigt hem. Jag sov på mina vänners soffor, tågstationer och flygplatser, gjorde allt för att nå ut med min musik och spelade var jag än var välkommen. Jag började publicera lite texter på internet och byggde ganska snabbt en fanbase av både min musik och mina texter. Boken tillät de som gillade vad jag gjorde att förstå min musik på ett djupare plan, och att publicera dessa tre böcker har gjort att jag nått ut till en mer litterär publik, som kanske inte alltid är intresserad av min musik.
Nämn några artister du lyssnat mycket på och som du tror kan ha influerat ditt egna låtskrivande.
– Först måste jag nämna svenska bandet The Perishers som tyvärr inte är aktiva längre. Deras plattor är helt fantastiska. Andra band som jag alltid kommer tillbaka till är Counting Crows, Bright Eyes och Brand New. Jag lärde mig sjunga till Ani DiFranco, och hon är nog än idag min största inspiration när det kommer till både sång och låtskrivande.
Din nya singel, ”The Year I Disappeared” är oerhört fin. Är den representativ för hur ditt kommande album kommer att låta?
– Tack! Låten är nog som ett fönster in till albumet, som ett smakprov på resten.
Ditt artistnamn är väldigt vackert. Men det låter också bräckligt och samtidigt som något som passar din musik. Hur gick dina egna tankar när du tog det namnet?
– The Glass Child representerar känslan av att vilja bli sedd och hörd, men samtidigt en rädsla för att bli just sedd och hörd. Det är bilden av att vilja leva skyddad som bakom glas, så att alla kan se dig och du kan se dem, men de kan aldrig nå dig med åsikter eller ord. Du är skyddad bakom ditt glas.
– När jag var yngre var jag alltid väldigt svår att lära känna, jag var skygg och höll mig till mig själv. Jag fick alltid höra att det var som att jag levde i en glasbubbla. Jag var alltid involverad i allt, men det var liksom svårt att riktigt nå mig. Den första låt jag någonsin skrev heter ”The Glass Child” och handlar om just det här. Jag ville aldrig använda mitt vanliga namn, och jag känner mig trygg bakom mitt artistnamn.
Jag läste att du gärna ger konserter hemma i folks vardagsrum och liknande (”House Concerts”). Berätta lite om det.
– De senaste två åren har jag gjort turnéer i Europa med just vardagsrumskonserter. Det har varit ett otroligt givande sätt för mig att få spela min musik på ett helt organiskt och äkta sätt. Bara min röst, min gitarr, och mina låtar, rakt ut till ett intimt rum som lyssnar på varenda ord. Det har gjort att jag kunnat bygga starka relationer med mina fans och få spela musik på mina villkor. I juni åker jag på en 4 veckor lång turné till England igen med 25 spelningar i vardagsrum, trädgårdar, kaféer och även en båt!
