Honningbarna arkivbild
Onsdagskvällen i Umeå består av punk och hardcore när det är som bäst. Det är inget ovanligt för staden, men en liten detalj var ny: spelningarna med Riwen och Honningbarna på Hamnmagasinets scen sänds även live i radio.
Det är ingen åldersgräns under kvällen vilket innebär att det är alkoholfritt. Det är väldigt bra i mitt tycke, men det finns vissa nackdelar också. Att det inte är någon åldersgräns på spelningen verkar nämligen inte ha spridit sig till kidsen, vilket är ofattbart för mig, Jag kommer ihåg när man själv var femton bast och sprang omkring och trängdes inne på Hamnis för att få komma lite närmre scenen då något bra band spelade. Så jag hoppats på lite mer unga människor. Det känns istället som om det är samma personer som man trängdes med för femton år sen som är på plats. En annan nackdel är att publiken tar längre tid på sig att våga släppa loss.
Det är dock en sjukt bra spelning som Riwen öppnar upp med, ”Hades Trail”, ”Crucifix” och ”Stalking a Wounded Wolf” fyller lokalen och bandmedlemmarna rör sig över scenen i ett sorts organiserat kaos. Trots detta är det till en början mest några huvuden som gungar i takt till musiken, ingen moshande publik. Jag är inte bättre själv utan står som alla andra och njuter till musiken på vårt sätt. Jag har dock ställt mig längst fram efter att sångaren från Riwen, Fredrik Lindqvist, uppmanat publiken att komma närmre scenen. Detta är något jag nästan får ångra då basisten Christoffer Röstlund Jonsson svingar ut sin bas mot mig.
Publiken börjar komma igång lite mer, men då det mellan låtarna ska pratas med programledaren om ganska oväsentliga saker, försvinner lite av blodruset från den grymt levererade hardcore vi nyss har fått uppleva. Jag förstår att det är livesändning, det kan inte vara speciellt nischade frågor, men det blir lite stelt mellan låtarna. Det känns som om Riwen hellre vill spela nästa låt än att svara på frågan om man måste vara arg för att spela den här sortens musik.
När de sen väl får spela finns det inget att klaga på. Johannes Persson och Fredrik Lindqvists röster kompar varandra utmärkt och bandet rör sig på scenen precis som man vill att det ska vara på en hardcorespelning. Lindqvist passar även på att referera till den gamla goda tiden i Hardcore-Umeå då alla band uttryckte “kött är mord” och sa att låten ”Rise Up” handlar om det.
Det blir inte så värst många låtar från Riwen, vilket är synd. Jag hade gärna hört några till men tiden är knapp och Honningbarna ska soundchecka.
–
Medan Honningbarna byter om till sina scenkläder och gör sig redo, märker jag att lokalen börjar fyllas på något mer än under Riwen. Jag har sett Honningbarna tidigare, då var det cirka 10 personer i publiken men de gav ändå allt – så jag anar vad det är vi har att vänta oss. Ett stycke ren och skär energi. Och det är precis vad vi får.
Sångaren Edvard Haraldsen dansar och studsar omkring på scenen som om han vore en besatt iller som blir chockad av elektricitet. Han tar under tredje låten (”Opp de nye blanke”) sats och hoppar ut i publiken och försöker starta upp en liten mosh, men det slutar med att han flyger omkring på golvet i en ring.
Efter låten är det dags för ännu ett intervjubreak. Denna gång är det lite mer insatta frågor än tidigare och när lyssnarna ska få höra en låt som inspirerat bandet så startas lite överraskande ”Mr Oizo” – The Church – vilket känns som ännu ett sätt för bandet att få driva lite med media. Sen blir det lite fler frågor samt en paus för ekot och sport, ja ni kanske förstår att pulsen sänks från totalt ös under ”Prinser av Sarajevo” till “Här är ekot. Moderaterna har idag…”
Efter denna längre paus börjar spelningen igen, nu är även cellon framme och har man aldrig sett någon rocka en cello så bör man kolla in Honningbarna när Edvard går lös. Under låtarna ”Offerdans” och ”Fuck kunst (dans dans)” kommer publiken verkligen igång och energin börjar smitta av sig.
Det blir lite mer intervjuavbrott och några i publiken får ställa frågor till bandet. Det enda jag tänker är dock “när ska de spela ”Ikke la deg rive med”?” Men så kommer äntligen låten och det är samma introduktion som förra gången jag såg dem: Edvard går igenom texten och hur publiken ska sjunga. Sen släpper de lös och publiken skriker med.
Enda nackdelen med spelningen är jag inte får höra ”Fri Palestina” innan jag går hem, vilket hade varit grädde på moset. Men överlag är det en riktigt bra kväll, både Riwen och Honningbarna levererar punk och hardcore på maxnivå.
