Att gå i en skog och inte se ett slut. Bara svärta. Jönköpingsduon Haul är så mörk postpunken kan bli.
Vibbarna sätts igång direkt, rakt på sak — vi är i en liten, svettig och smutsig undergroundlokal i början av 80-talet. Det är gotisk sång som påminner om Alien Sex Fiend och synthslingor som får mig att undra om jag lyssnar på nutida The KVB.
Plattan Separation med influenser från industrirocken kan mycket väl ge en liten drivkraft för svensk postpunk, en påminnelse om kultbandet Cortex existens för 30 år sedan. För det här är något vi behöver mer av i dagens Sverige.
Bakom Haul hittar vi Pehr Heurberg och Tobias Wittgren. Pehr är knappast nykomling när det gäller musiken och erfarenheten är fullkomligt märkbar i albumet. Med flera års karriär och en slutsåld sjua i bagaget råder det ingen tvivel om tryggheten i musiken.
Efter en svag, lugn och lång inledning blir det betydligt bättre efter titelspåret ”Separation”. Det är en energisk kraft som sträcker sig ut i hela kroppen. Mörkret och dysterheten är fenomenal. Allt porträtteras som en monoton nedstämdhet, fast ändå inte. Det är något fascinerande med att få allt att låta så mörkt. Motljuset existerar inte. Endast mörkret.
Albumets guldklimp är definitivt tuffa ”Black Wings”. Ett ståtligt musikstycke med häpnadsväckande melodier där Sanctums Håkan Paulsson gästar. Jag hade hoppats på fler låtar som den sistnämnda samt “Separation” — djupa, tunga och mäktiga toner. Då hade vi haft ett helt komplett album. För även om de försöker, så är det resterande materialet på skivan svagare.
Men det här är knappast det sista vi har sett eller hört av Haul. Tonerna av de monotona vågorna kommer fortsätta att eka i de allra mörkaste skogarna.
[Progress Productions, 15 april]
