Futile inledde sin karriär som Futile Claps. Genombrottssingeln “Gucci Empire” ägde en arrogans som gick att spåra till Göteborgskollegorna The Tough Alliance och låtens visselrefräng satte sig omedelbart. Lite störande, men sämre musik har haft denna effekt. Nu är bandet redo att släppa sitt första minialbum Night och den största förändringen går att spåra till nämnda spår. Namnbytet har således inneburit en viss kursändring.
På skivan hittas en nyinspelning av ovanstående låt som döpts till “Gucci Empire II” – det handlar om samma effektiva gitarrslinga och samma visselrefräng, men den övergripande känslan är ändå annorlunda. Texten är ödmjukare och ljudbilden präglas än mer av brittisk klubbmusik. Tänk Hacienda. En tillflyktsplats för rastlösa ungdomar under 80-talet och början av 90-talet. Manchester dansade. Nu får lyssnarna chansen att göra detsamma utifrån Futiles referensramar.
Nämnda spår är inte det mesta talande exemplet för medlemmarnas utveckling, men med tanke på låtens historia utgör den en bra fingervisning. Det ska sägas att jag inte blev frälst av de efterföljande singlarna “You Don’t/I Don’t” och”Lust For Life”, mer nyfiket avvaktande och det är därför extra kul att de bästa låtarna sparats till sist.
“Leon Night” har en refräng som bara växer och det blir snabbt uppenbart att medlemmarna äger en förmåga att hitta medryckande melodier. Oavsett utgångspunkt drivs musiken av en vilja att få lyssnarna att hänga på. Och Tim Vikman – gruppens nye sångare – har ett varmare tonläge än föregående frontman, vilket gör att låtarna blir lättare att tycka om.
Jag googlar låttiteln “Abate”, som tydligen betyder att något blir allt mindre intensivt. Entusiasmen minskar. Personligen får jag en helt annan känsla av Night, där de slitna lagerlokalernas dansgolv får upprättelse, i motsats till de enorma House-festerna på Ullevi. En ansats som ligger helt rätt i tiden. De stora byggena kommer att falla för att lämna plats åt hjärta och känsla. Futile har båda.
[VÅRØ, 8 april]
