Laura Gibsons fjärde skiva kom till efter några minst sagt turbulenta år i sångerskans liv. För två år sedan avslutade hon ett långt förhållande och lämnade i samband med det Portland bakom sig för att istället flytta till New York. Efter ett år i staden brann huset hon bodde i ner till följd av en gasexplosion som kostade två människor livet. Gibson befann sig hemma vid tillfället men klarade sig som tur var utan skador. Explosionen resulterade dessvärre i att alla hennes ägodelar, inklusive instrument, demos till en ny skiva och alla hennes låttexter, totalförstördes.
Empire Builder går att tolka inte bara som ett rent break up-album mellan två personer i ett förhållande, utan även som ett break up-album mellan en person och en stad eller en person och hennes alla ägodelar. Det är ingen slump att skivan har fått sitt namn från den tågbana som går mellan Portland och Chicago. Empire Builder är en personlig skildring av resan, såväl den fysiska som den metaforiska, som Laura Gibsons genomförde när hon flyttade från östkusten till västkusten. Det emotionellt förkrossande titelspåret fångar den ambivalens som tycks ha präglat uppbrottet från det gamla livet på ett sätt som känns så närgånget och personligt att man knappt vågar vågar andas under låtens dryga 5 minuter.
Trots detta är skivan inte fullt så deprimerande som man först skulle kunna tänka sig. Det finns visserligen ett underliggande vemod, men Gibson visar inte upp någon bitterhet gentemot det som har varit. Istället genomsyras skivan av en hoppfullhet som hela tiden agerar kontrast gentemot den mer ångerfulla och tvivlande nostalgi som först tycks vara mest påtaglig. ”If we’re gonna die young, we’re gonna die with a love song in our mouths” sjunger hon i ”Two Kids”, en romantiserande berättelse om en oskuldsfull kärlekshistoria, och sammanfattar därigenom precis vad skivan handlar om.
Albumets dynamik byggs till stor del upp av kontrasten mellan de hoppfulla framtidsutsikterna och de nostalgiskt och lätt ångerfulla tillbakablickarna. ”I can’t tell selfishness from love any more” sjunger Gibson i skivans sista spår och lämnar således slutet öppet. Hon har gått vidare men såren är inte helt läkta.
På Laura Gibsons tidigare skivor har mycket av musiken kretsat kring hennes fantastiska röst, men även om hennes distinkta stämma här är i fokus så har hon lagt mer energi på musiken än tidigare. Hennes band består av musiker som spelat med Death Cab For Cutie, The Decemberists och Neko Case. Dessutom bidrar Alela Diane på några låtar och den alltid briljante Peter Broderick har arrangerat stråkarna.
Musikaliskt skulle skivan kunna vara en lite mer extrovert släkting till Sufjan Stevens fjolårsalbum Carrie & Lowell. Trots lågmäldheten pyr skivan av små detaljer som hela tiden hålls tillbaka för att inte ta över ljudbilden.
Dessvärre har Empire Builder stundtals vissa problem med att nå upp i samma klass som den fenomenala singeltrion ”The Cause”, ”Not Harmless” och ”Two Kids” som föregick skivsläppet. Stundtals tenderar skivan att bli lite väl generisk och den kvalitetsmässiga ojämnheten mellan spåren bidrar till en lite splittrad upplevelse. Trots detta vågar jag nästan påstå att det här är Laura Gibsons bästa skiva hittills i karriären.
[City Slang, 1 april]
