Med start på torsdag inleds Ebbot Lundbergs och Slowgolds gemensamma turné på Debaser Strand i Stockholm. Sammanlagt blir det fem datum, inklusive ett stopp på Klubb HYMN i Malmö den 16 april. Daniel Andersson passade på att träffa Ebbot och Amanda Werne för ett samtal om det mesta mellan himmel och jord.
Torbjörn ”Ebbot” Lundberg har varit ett namn att räkna med ända sedan 80-talet. I kontrast mot dåtidens yuppieideal – en epok där skränig rockmusik stämplades som alternativ av en anledning – släppte Union Carbide Productions debutalbumet In The Air Tonight 1987. Hatade av etablissemanget, men skivan är idag ansedd som en klassiker – en av få inspelningar som kan mäta sig med The Stooges tre album. Bandet är en slags fortsättning på punkbandet Sure Tråkings trio tillsammans med Patrik Caganis. Åtminstone attitydsmässigt.
Den hårda attityden är dock sedan länge utbytt mot en mer städad ljudbild. Aktuella soloalbumet For The Ages To Come ligger exempelvis närmare The Soundtrack Of Our Lives än 80-talets galna punkexplosioner.
– Det var så mycket skit under 80-talet, gamla hjältar som David Bowie och Bob Dylan gick helt vilse. Punken hade gjort sitt. Visserligen fanns det en bra hardcore-scen med band som Black Flag och i New York fanns exempelvis Sonic Youth. Men situationen går inte att jämföra med dagens, det handlade verkligen om alternativa band.
Han fortsätter:
– 90-talet var annorlunda, samtidigt stod Soundtrack Of Our Lives för något mer genomarbetat. Det var musiker som gick samman, men det betyder inte att allt gick lätt och smidigt. Det finns en bild av att allt var så mysigt och problemfritt i Soundtrack, så var inte alltid fallet, småler Ebbot.
”Det finns en bild av att allt var så mysigt och problemfritt i Soundtrack, så var inte alltid fallet”
Vid tidpunkten för Union Carbide Productions fullängdsdebut var inte Amanda Werne född. Det skulle dröja ett par år. Idag är Werne en av Göteborgs mest hyllade artister och senaste samarbetet med Freddie Wadling är bara ett i raden. På Wadlings singel ”Nu lyfter vi från marken” gästsjunger Amanda med viskande röst. Inte helt olikt låtens textförfattare Stina Nordenstam.
Amanda berättar att de inte spelade in rösterna tillsammans för att de var för lyhörda, men de sjöng ändå ihop för att få bästa resultat. Sedan fick de lägga varsitt spår där de kunde agera fritt. Resultatet blev riktig bra och det hörs på hela skivan. Amandas roll på Efter Regnet ska inte underskattas.
Wadling är likt Ebbot en legend på Göteborgsscenen, och det visar sig under samtalet att vänskapsbanden går in i varandra, men det har ändå dröjt till det senaste året innan Ebbot blivit bekant med Amandas musik.
I likhet med övriga Sverige är det albumen Stjärnfall och Glömska som fått Ebbot att upptäcka Slowgolds drömska folkrock. Det självbetitlade debutalbumet släpptes emellertid redan 2012, men det har hänt mycket sedan denna inspelning. Amanda har exempelvis funnit ett självförtroende som fått henne att närma sig de stora scenerna, vilket gjort att ett stort antal getts chansen att upptäcka hennes talang.
– Vi har inte träffats särskilt många gånger, säger Amanda medan hon tittar på Ebbot som sitter uppsjunken i en soffa på Soul Store i närheten av Järntorget.
– Vi har sprungit på varandra! Sedan spelade vi tillsammans på invigningen av utställningen om musiklivet i Göteborg på Stadsmuseet. Det har blivit lite saker.
Ebbot har som sagt upptäckt din musik ganska nyligen, berätta om din musikaliska relation till Ebbot.
– Min relation är mest rösten, att det inte finns någon spärr liksom. Och Soundtrack-hitsen som jag hört många gånger utan att tröttna på dem.
”Min relation är mest rösten, att det inte finns någon spärr liksom”
Ljudbildsmässigt finns både likheter och skillnader i uttryck. Ebbot har spelat in sin soloskiva med The Indigo Children, där bland annat Rebecka Rolfart från The Hanged Man ingår. Musiken är stundtals lågmäld och i dessa folkinspirerade partier överlappar musiken en hel del, även om Amandas musik är mer rotad och ligger närmare proggen än något av Ebbots projekt. Nya skivan kan för övrigt ses som en fortsättning på Soundtrack Of Our Lives och det är något som Ebbot håller med om.
– Vissa låtar har 20 år på nacken, vilket betyder att de växt fram under Soundtrack-perioden. Andra är helt nya.
Ofta nämns psykedelia i samband med er musik. Vad har ni för relation till denna musikstil och vad är det som gör att ni får den stämpeln?
– Jag tycker att musik stämplas som psykedelisk bara för att låten råkar ha en sitar, det borde krävas mer. Mitt första solosläpp There’s Only One Of Us Here är en enda lång flummig låt och den kan kallas för psykedelisk. Det har jag inget att invända emot, säger Ebbot.
– Jag vet inte vad som är psykedelia egentligen, tänker inte så när jag gör musik, förklarar Amanda. Jag gjorde ju en spellista med b-sidor för HYMN, fanns det mycket psykedelia på den?
Det var en hel del The Byrds och Buffalo Springfield om jag inte minns fel, den typen av amerikansk folkrock. Och det finns väl spår av psykedelia i båda banden, samtidigt rör det sig om relativt rak rockmusik med poptendenser.
– Det är svårt. Jag älskar Skip Spence och hans skiva Oar från slutet av 60-talet. Den börjar helt vanligt, sedan spårar den ur, skrattar Amanda.
Amanda får medhåll av Ebbot.
Enligt min åsikt är The Hanged Man psykedelia och detta påstående ges sitt godkännande. I förbifarten avslöjar Amanda att det finns vissa planer på att sätta samman ett projekt med nämnda Rolfart. En konstellation uteslutande bestående av kvinnliga musiker. Det låter minst sagt intressant.
Personlighetsmässigt finns det mycket som förenar de båda Göteborgsprofilerna. Mycket energi verkar läggas på att göra musik, vilket resulterar i att det inte blir ordning på saker runt omkring. Tankarna svävar fritt och det gör att båda upplevs som spontana och rastlösa med idéer som sticker åt olika håll. Båda känns även totalt ointresserade av att upprätthålla en påklistrad image. Hellre en ful grimas än ett falskt leende.
Från början var det exempelvis sagt att vi skulle ses i Ebbots studio, men efter en längre tids väntan bestämde sig Amanda för att fixa Ebbots nummer via Nikke Ström, därefter möttes vi upp på närliggande Soul Store.
– På grund av sjukdom och att jag tappat bort mina nycklar kunde vi inte vara i studion, förklarar Ebbot. Jag glömmer lätt bort saker. För ett par år sedan var jag med i en Metro-jury, tror att det var Metro On Stage. Minns inte vem som vann, men jag fick en halv miljon i sponspengar, som jag sedan glömde av att använda. Hörde av mig nu när jag skulle släppa skivan och då hade erbjudandet slutat att gälla. Slutligen gick det att lösa, så jag använde sponsringen till att annonsera för den nya skivan i Metro. Det är ju svindyrt annars.
”Minns inte vem som vann, men jag fick en halv miljon i sponspengar, som jag sedan glömde av att använda”
– Ja, jag såg några notiser i Metro, skrattar Amanda. Vi är inte så vana vid att bli sponsrade, min trummis fick ett par jeans, vilket gjorde hans dag. Han hade bara ett par så det var lyckosamt för alla oss i turnébilen.
Är det stor skillnad på marknaden nu och då?
– Det går inte att jämföra. Under 80-talet trodde skivbolagen att de ägde världen och de satt i en maktposition som gjorde det möjligt. Utan internet hade de ingen konkurrens, men nu är det ju helt annorlunda, förklarar Ebbot. Vi har alltid fått en massa gratisprylar, men jag har aldrig varit intresserad. Har som bekant alltid haft kaftan på mig.
Vilken roll spelar skivbolagen dessa dagar?
– Det är som sagt annorlunda, ger ut min skiva på egna skivbolaget Akashic Records. Samtalade med Woah Dad!, men jag ville ha ett skivbolag som är alternativt på riktigt, säger Ebbot.
– Jag gillar att ligga på ett mindre bolag, men har har fört samtal med andra skivbolag det senaste, säger Amanda. Kaj på Gaphals har dock en skön attityd som passar mig, frågade om han ville höra de nya demolåtarna, men det behövde han inte. Han har fullt förtroende.
– Jag har bara hört bra om Gaphals, inflikar Ebbot.
Hur viktigt är det att ni har det slutgiltiga bestämmandet?
– Jag har alltid haft det avgörande ordet gällande produktionen, även om det står något annat. Det har pratats om att ta in någon annan, men vad fan, jag vet väl vad som är bäst, säger Ebbot.
– Jag vill ha det avgörande ordet, men jag samarbetar mer än gärna. Vill dock ha nya utmaningar genom att samarbeta med olika personer, förklarar Amanda.
– I Carbide blev det en hel del medlemsbyten efter debuten och det visade sig att en viss känsla gick förlorad med förlusten av medlemmar.
Hur ser ni på förändring och utveckling? Ebbot, din playlist på Djungeltrumman listade bland annat David Bowies ”After All”. Bowie är som bekant en musiker som gjorde förändringen till ett signum.
– Det går inte att göra samma sak idag, svarar Ebbot snabbt. Allt har redan gjorts och det går inte att jobba på samma sätt. Visst skulle jag kunna göra en soulskiva, men då skulle det bara bli att ”Ebbot gjort en soulskiva”. Det kan i och för sig vara intressant, men inte särkilt nyskapande.
När det kommer till dina spelningar, finns det exempelvis plats för Union Carbide Productions-låtar?
– Det är möjligt. Ingenting är uteslutet, skrattar Ebbot.
På de gemensamma turnédatumen kommer Amanda att både spela med band och ensam utan uppbackning.
– Kontrasten mellan gigen med Erik och Johannes och när jag kör solo är påtaglig, men samma känsla finns där ändå. Låtarna och min sång är grunden och det blir väldigt avskalat, med större plats för min sång och texterna när jag kör solo. Kanske med elgitarr, kanske akustisk, jag har inte riktigt bestämt mig än! Men starka låtar ska spelas.
Kommer du att spela nytt material under turnén?
– Jaaa… Det blir förmodligen några nya bitar!
Ett av spåren på Ebbots soloskiva är en fin coverversion av spanska Los Pekenikes ”Cerca De Las Estrellas”, omdöpt till ”Calling From Heaven”. Bakgrunden till låten är minst sagt intressant och värd att lyfta fram.
– Jag älskar originalet och ville verkligen spela in den. Valde att ändra titeln från stjärna till himlen, för att det kändes mer passande. Sedan ville jag komma i kontakt med upphovsmannen, men det var inte helt lätt. Kom i kontakt med hans syster via mail och det visade sig att han nyss dött. Kikade på dödsdatumet och dagen som jag skickade det första mailet och det visade sig att datumen stämde överens. Låttiteln kom i nytt ljus.
Ebbot berättar även att systern blev imponerad av nyinspelningen och att de kanske ska ses någon gång.
– Kommer skivan floppa, är hennes godkännande gott nog.
Två skilda generationer gör gemensam sak och det är uppenbart att deras musikaliska identitet binds samman av kärleken till dåtidens musik – det är med andra ord intresset för den analoga musiken som förenar. Detta blir extra tydligt när Ebbot roddar senaste P4-avsnittet av Jukeboxen, med gästerna Andrea Edwards och Nocolai Dunger. Ladda upp inför turnén genom att lyssna på låtarna som fick Ebbot att vilja bli musiker.
Vi lämnar Soul Store för att möta Göteborgsregnet. Ebbot och Amanda går vidare till Pustervik – det är uppenbart att de kommer överens och det bådar gott inför framtiden. Vågar en hoppas på ett kommande samarbete? Inget är omöjligt.
Gemensamma datum:
Stockholm, Debaser Strand den 7 april
Göteborg, Pustervik den 9 april
Uppsala, Katalin den 15 april
Malmö, Babel den 16 april
Örebro, East West den 22 april
