Som gitarrist i Bauhaus var Daniel Ash med och skapade en ny genre. Även om han själv hävdar att Bauhaus aldrig var goth så är det helt uppenbart att genren aldrig blivit vad den är utan Bauhaus och klassiska låtar som ”Bela Lugosi’s Dead”.
Efter Bauhaus gick Daniel Ash vidare med postpunkbandet Tones On Tail, ett band som efter några år förvandlades till det mer kommersiellt inriktade Love & Rockets. Efter en tid av tystnad är nu Daniel Ash tillbaka med soloskivan Stripped. Vi ringde upp honom i hans hem i Kalifornien.
Vad är tanken bakom den nya skivan Stripped?
– En av mina vänner fixade ett möte med Pledge Music, det var de som kom med idén och det var genom att folk donerade till Pledge-kampanjen som skivan finansierades. Från början var det tänkt att jag skulle göra akustiska versioner av mina gamla låtar. Men tanken på att sitta och plinka med en akustisk gitarr, det funkade inte. Jag provade i trettio sekunder och insåg att det inte var jag. Så jag gick i rakt motsatt håll istället och gjorde moderna elektroniska versioner av mina gamla låtar istället.
– Jag lät de som deltog i Pledge-kampanjen bestämma vilka låtar som skulle vara med. Men vissa låtar lät jag bli. Som Tones On Tails-låten ”Go!” till exempel. Den låten går det inte att göra något annat av, den är precis som den ska vara. Och det vore meningslöst att kopiera sig själv. Jag försökte tänka så, att låtarna skulle kännas helt nya. Jag behöll texterna och sättet som de sjöngs på men ändrade allt annat.
Hur gick det till när du arbetade fram låtarna?
– När jag gör elektronisk musik så börjar jag alltid med basen och trummorna, bygger upp det från det hållet, lägger gitarren och sången sist. På vissa av låtarna så gjordes låtarna från andra hållet: jag spelade in sång och gitarr och så skickade jag det till Mat Mitchell (från Puscifer) eller Adam Bravin (från Sher Wants Revenge) och så byggde de en låt kring det.
– Förut så var det alltid att jag kom på ett riff eller en textrad som gjorde att jag började skriva en låt. Men nu börjar jag alltid med trummorna och basen.
Så processen är helt tvärtom nu?
– Ja, jag har inte tänkt på det, men faktiskt. Jag brukade sitta med en akustisk gitarr och skriva låtarna. Ofta började jag med texterna. Det var alltid något jag gjorde helt själv, att skriva texter är nånting jag gör när jag är ensam. Många av texterna i Tones On Tail är skrivna med William S Burroughs cut-up-teknik. Man tar sina texter och klipper sönder dom, sen sätter man ihop dem på nya sätt och skapar nya meningar. Jag lärde mig det från David Bowie, såg i en intervju att han själv använde den tekniken.
Var David Bowie och de andra glamrockartisterna en stor inspiration för dig?
– Ja det är därifrån jag kommer. Jag var fjorton-femton år när glamrocken kom och förändrade allt. 1972, 1973, det var en magisk tid. T.Rex släppte Electric Warrior, David Bowie gav ut Ziggy Stardust, och så kom Lou Reeds Transformer och Iggy Pops Raw Power. Dom där skivorna lät inte som några andra låtit innan. Några år senare kom punken, och det var också en väldigt viktig influens. Jag gick för att se Sex Pistols när de kom till min hemstad Northampton men spelningen blev inställd eftersom Pistols ansågs för farliga.
”Det var en flykt från att behöva ha ett vanligt jobb, leva ett vanligt liv”
Vad var det som fick dig att själv börja spela musik?
– Helt ärligt, alla de där gamla klichéerna, de självklara anledningarna till varför en ung man vill börja spela gitarr och vara med i ett band. Det var en flykt från att behöva ha ett vanligt jobb, leva ett vanligt liv.
– När jag började spela gitarr så tog jag fyra lektioner, det är alla lektioner jag tagit i hela mitt liv. Jag har aldrig lärt mig spela ordentligt, är inte bra på skalor och sånt. Det beror delvis på att jag är lat. Men så ville jag inte låta som någon annan heller. Jag tänkte att om jag undviker att bli klassiskt teknisk skicklig, och istället håller mig naiv i mitt gitarrspelande, så skulle jag låta mer intressant. Inget är så tråkigt som tekniskt duktiga gitarrister som vill imponera med sin skicklighet. Jag har alltid varit besatt av att inte låta som någon annan, gör man det så känns det meningslöst.
Gitarrspelet i Bauhaus liknar inget annat…
– Det var det som var tanken! Tanken var att göra något helt unikt och jag tycker att vi lyckades med det i Bauhaus. Vår första singel, ”Bela Lugosi’s Dead”, var mer än nio minuter lång och lät inte som något annat. Vi hade en helt annan inställning än andra band. Folk kallar det vi gjorde goth men jag ser det mer som att vi var ett experimentellt rockband. Fast utan att vara tråkiga. Det är ju inte progrock.
– När jag startade Tones On Tail så ville jag göra musik som lät som att den kom från en annan planet men som man ändå kunde dansa till. Konstigt men ändå lättillgängligt. Tones On Tail är favoriten bland banden jag varit med i, det var en väldigt speciell kemi mellan oss i bandet. Men jag älskade Bauhaus också. I början var det en fantastisk upplevelse. Vi visste att vi hade något väldigt speciellt på gång. Och vi visste att nu skulle vi slippa jobba på vanliga tråkiga jobb, slippa nio-till-fem, den där skiten. Bauhaus var nyckeln till frihet för oss.
Lyssna på originalversionerna av låtarna som finns med på ’Stripped’ nedan:
