Att vara musiker är inte som andra yrken. På flera sätt. Ett sätt där det är påfallande är att ytterst få, åtminstone om de är någorlunda framgångsrika och kan leva på det, lägger av med att spela musik och fortsätter med en helt annan karriär. Att man lägger av för att man inte gör några pengar på det är såklart vanligt, andra slutar eller tar paus för att de fått skrivkramp, andra kanske för att band de spelat med splittras. Men att bara säga ”nu får det vara nog” – det är genuint ovanligt.
Vilket leder in oss på Tom Lehrer.
Tom Lehrer var (han lever fortfarande, född 1928) under 50- och 60-talen framgångsrik pianist samtidigt som han var lärare i matematik på det prestigetyngda Harvarduniversitet. Han var inte vilken pianist som helst utan musiken han framförde, och ännu mer texterna, var utpräglad satir. Så pass mycket att många radiostationer vägrade spela hans låtar. Det förhindrade dock inte att han blev väldigt populär, och han nådde även framgång i Europa, där hans låtar var lite mindre kontroversiella eftersom de ofta handlade om amerikansk inrikespolitik.
1973 fick USA:s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger Nobels fredspris. Något som fick Tom Lehrer att lämna musikbranschen med motivet att satir nu var överflödigt. Verkligheten hade överträffat dikten. I senare intervjuer har Lehrer medgett att det egentligen inte var anledningen, utan han hade helt enkelt tröttnat på att turnera och spela samma låtar varje kväll. Men det avslöjar ganska mycket om hans slagfärdighet och utstrålning, något som även finns att hitta i hans texter.
Hans stora verk är livealbumet An Evening Wasted With Tom Lehrer från 1959. Titeln i sig understryker allt om vad det här är, precis som en samlingsskiva som släppts senare som heter The Remains of Tom Lehrer.
Skivan visar upp alla hans artistskills i all sin prakt – det vassa och dynamiska pianospelet liksom de otroligt skarpa, välformulerade och hysteriskt roliga texterna. Samt mellansnack som saknar motstycke. De hamnar någonstans i skarven mellan samhällskritik och vansinnigt genomtänkt standup comedy. Det är helt enkelt oerhört fascinerande att lyssna på, även 57 år efter att den spelades in. Storheten i framförandet förstärks av att Tom Lehrer inte en enda gång själv skrattar eller kommer av sig under mellansnacken trots att publiken asgarvar.
Musiken har också en satirisk/parodisk underton. När han spelar tango är det inte riktigt tango, det finns något väldigt personligt i hans pianospel som gör att musiken känns lika ironisk som texterna. Och som gör det otroligt roligt att lyssna även om man inte sätter sig djupt in i texterna eller förstår vad de handlar om.
Inledningslåten heter ”Poisoning Pigeons In The Park” och sätter standarden. Och avslutningen med ”Masochism Tango” och den makalösa undergångshymnen ”We Will All Go Together When We Go” knyter ihop en helt fenomenal liveskiva som saknar döda stunder. Att ge specifika låttips är egentligen helt överflödigt – lyssna på allt (även om speciellt de sista fyra låtarna och deras introduktioner står ut extra).
När Tom Lehrer valde att lämna musikbranschen, oavsett om det berodde på Nobelkommittén eller inte, så var det inte bara något så ovanligt som att en framgångsrik musiker faktiskt tröttnade på livet som musiker. Det innebar också att musikvärlden förlorade en unik personlighet. Men i retrospektiv gör det honom så mycket mer intressant.
