Foto: Petter Brandt/Rockfoto
Det räckte att lyssna på introt till ”Ur Jord” för att förstå att Om Gaia inte var vilken svensk reggaeskiva som helst. På mindre än en minut lyckades debutanterna Kultiration trollbinda en svensk reggaescen svältfödd på förprogrammerade riddims, ganjaromantik och ett maniskt sneglande mot Karibien.
Musikmedia har väl aldrig varit särskilt snälla mot svensk reggae. Antagligen grundar sig detta i att reggae på svenska tenderar att vara ganska tramsig, men också, misstänker jag, i att svensk reggae i början av 2000-talet oftast var naivt vänsterpolitisk och dessutom en stor förlustaffär.
Det fanns liksom inga pengar, ingen business i reggaen. Där fansen såg kärleksprofeter och samhällsomdanare såg etablissemanget bara ett sötklibbigt och bångstyrigt rökmoln någonstans strax ovanför Uppsala Reggaefestival, där antalet våldtäkter och misshandelsfall visserligen var ungefär noll men där antalet bötfällda gräsrökare ständigt upprepades som ett stort hot mot rikets ordning och säkerhet.
Folk som lyssnade på svensk hiphop eller reggae (om det inte var Petter eller Peps Persson) var per definition pundare och stenkastare. Förresten var du nog pundare om du lyssnade på Peps också. Även om du gjorde det under alibi; som nostalgisk hippie eller allmän Skånekonnässör.
Men utanför kulturkolumnerna och recensionssidorna kokade reggaescenen. I trotsig opposition till etablerade musikmedier växte revoltglöden organiskt, skivbolag startade och festivaler anordnades. En slags progg-anda uppstod där alla hjälpte alla, och helt i enlighet med reggaens stadgar var pengar aldrig särskilt viktigt.
Ur denna mylla uppstod Kultiration.
Anförda av sin karismatiske frontman Marcus Berg gjorde de något som inga svenska reggaeakter dittills vågat; de slängde den jamaicanska kursboken i komposten, tog in en kontrabas, lite fioler och bäddade in allting i österländsk mystik.
Resultatet blev 2004 känt som Om Gaia. Det är en i många avseenden suverän skiva.
Foto: Olle Kirchmeier/Rockfoto
Samtidigt som i stort sett hela albumet lunkar på i sedvanlig, karibisk baktakt tycks hela världen finnas komprimerad på dess elva spår. Hela vägen från det indianska anslaget i ”Ur Jord”, via instrumentala, balkansvängiga ”Albanija” fram till avslutande ska-iga ”Bakslag” håller Kultiration lyssnaren i ett (h)järngrepp. Med sin finstämda mash-up av reggae, vemodig folk, organisk jazz och andlighet flyttade göteborgarna Etiopien till Fjärran Östern och bytte ut cannabis och Haile Selassie mot rökelse och Moder Jord.
Det var efterlängtat.
In på reggaescenen – som vid den tidpunkten i ärlighetens namn bestod av betydligt mer glatt humör och revoltlusta än duktiga musiker – kom plötsligt ett gäng renodlade instrumentalister; en brokig samling kvinnor och män bestående av såväl robusta kontrabasister som virvlande violinister. Med bred erfarenhet från helt andra musikstilar än reggae, och anförda på scen av det närmaste svensk reggae kommit en Winston Rodney, avmagnetiserade de vår röd/gul/gröna kompass och visade på helt nya stigar. Med fötterna djupt begravda i myllan och kropparna intuitivt gungandes i takt med det kosmiska äggets stilla rämnande påminde Kultiration i all sin vemodiga svängighet närmast om en liten väckelserörelse.
Tyvärr begravde bandet inte Haile Selassie helt och hållet, vilket faktiskt skämmer slutresultatet mer än nödvändigt. Att Kultiration inte vågade döda den där sista darlingen, att de lät inhoppande Sean Rowley toasta sönder en i övrigt glimmande låt som ”Sparkar & Slag”, känns nästan som ett hån mot lyssnarna.
Foto: Niklas Carlsson/Rockfoto
Om Gaia lever gott på egna, folkloreistiska meriter och hade vunnit på att så långt som möjligt frikoppla sig från sitt jamaicanska arv, precis som Harrisson Stafford hade gjort med sitt nydanande Groundation i Kalifornien kring millennieskiftet. Deras jazziga fusionreggae svamlade visserligen om ett symboliskt Ungt Träd och märkliga, gudomliga drömmar, men undvek effektivt de allt för uppenbara rastafällorna. På samma sätt hade Kultiration enligt mig vunnit i trovärdighet om man låtit bli det störande ragamuffintugget.
Men som nyskapande debut i ett ganska konformt reggaelandskap är Kultirations debutskiva klart anmärkningsvärd. Även nyss nämnda toasting-fadäs glöms snabbt bort när låtar som ”Andetag” och ”Propaganda” sköljer genom medvetandet. Frihetens fana vajar hela tiden högt, kärleksbudskap blandas med vass civilisationskritik. Eller som i ”Ingenting kvar”; en förtvivlad summering av mänsklighetens och naturens förfall som lämnar oss med frågorna ringandes i huvudet. Är detta vad du och jag vill, är detta vårt val?
Som allra bäst är det i de svävande och psykedeliska passagerna, när groovet och känslan tillåts ta överhanden. Som i magiskt repetitiva ”Barfota” – mer meditation än reggaelåt – eller föränderligt jazziga ”I mitt blod”. Här upphör gränser att existera, allt blir suggestivt och till slut återstår bara ett gemensamt bultande hjärta.
Om Gaia är således en genialisk, dubbeltydig titel på en lysande skiva. Låtarna handlar utan tvekan om jorden, Gaia. Säg sedan titeln högt för dig själv, och du har precis uttalat hinduismens heligaste stavelse; aum. En hinduism som sedermera skulle få ett allt större inflytande över Marcus Berg, vilket medförde att varje ny skiva tenderade att gå mer och mer åt det oförståeliga hållet.
Sin kritiska slutpunkt nådde den hinduistiska hängivenheten i ”Mahishaasuramardinee Stotram”, spår sex på Kultirations sjätte, självbetitlade, platta som släpptes 2009. Efter den skivan la bandet ner och Marcus Berg försvann till Bali. Då hade jag sedan länge tappat intresset för Kultiration, som vid den tiden tycktes ha tröttnat på reggaen och snarare landat i någon slags funkig världsmusik, ofta framförd på engelska.
Det har länge ryktats om ett nytt album från bandet och på hemsidan står det att ”Kultiration have 1 gig planned for 2016”. Huruvida det blir på Öland Roots, som utlovat, eller på Bali återstår att se. Och mig kan det faktiskt kvitta; i mina öron är Kultirations två första plattor fortfarande oöverträffade inom genren. Musik som sprungen Ur Jord, att lyssna på tills Babylon Faller.
