Det är faktiskt helt sjukt att det fortfarande finns så många frågetecken kring ålens fortplantning. Den föds i Sargassohavet, simmar med strömmen till Europa för att sedan vandra sig upp längs vattendrag tills den hamnar i till exempel en svensk sjö. När den sedan blir äldre färdas den på något mystiskt vis hela vägen tillbaka till Sargassohavet för att para sig och sedan dö. Ingen vet egentligen riktigt varför eller hur det går till.
I ”Left Handed Kisses”, ett av Are You Serious nyckelspår, frågar Andrew Bird ”How did I ever find you drifting gently through the gyre of the great Sargasso sea?”, och sätter på så vis med en enkel, möjligen omedveten, ål-metafor ord på den brutala slumpmässighet som präglar människans kärleksliv. Vi är egentligen bara ålar som simmar runt i Saragassohavet tills vi av ren tillfällighet råkar träffa någon vi börjar älska. Ungefär så kan man sammanfatta Are You Serious huvudtema.
Skivan kommer fyra år efter Andrew Birds senaste fullängdsplatta. Under tiden som har gått har han ägnat sig åt bland annat en Handsome Family-coverskiva och ett instrumentalalbum. Han har även bytt Chicago mot Los Angeles, gift sig och blivit pappa för första gången. Dessa händelser har präglat skapandet av den här skivan en hel del.
Albumet centreras kring Birds nya roll som far och make, men kanske främst kring frågan om hur man egentligen ska skriva när man skriver om kärlek. Bird kontemplerar över elva låtar kring det absurda i hur livet förändras, om hur tillfälligheter leder till att man plötsligt befinner sig på en plats i livet man aldrig riktigt kunde föreställa sig att man skulle hamna på, samt hur man egentligen ska bära sig åt för att beskriva allt detta. Hur kan man enkelt beskriva något som är så komplext?
Bird tar ett steg bort från det metafortyngda och kryptiska textförfattande som tidigare har utmärkt hans musik, för att istället ägna sig åt ett mer rakt och ärligt låtskrivande. ”I’m gonna cut to the quick, This is all nonfiction, words you beat with a stick, these are my true convictions” som han själv uttrycker det i titelspåret. Istället för att väva in budskapet i gåtfulla ordlekar åtar han sig här en långt mer reflekterande roll än han någonsin haft förut.
I tidigare nämnda ”Left Handed Kisses” sjunger Bird en duett med Fiona Apple där de två för en dialog om varför Bird inte bara kan skriva en enkel kärlekslåt. Låten mynnar i slutändan ut i att vara just en alldeles perfekt låt om kärlekens komplexitet och fungerar både som ett nyckelspår i skivans större tema och som en metakommentar till detsamma.
Själva meta-aspekten genomsyrar även hela albumet i stort och Bird går hela tiden en balansgång mellan att sjunga om kärlek och att sjunga om att sjunga om kärlek. Med subtilt ironiska cynismer försöker han hela tiden angripa ämnet från olika håll och det känns hela tiden som att han inte riktigt vågar ta tag i det. Därför är det på något sätt fint att han i skivans allra sista textrad når slutsatsen ”I Think I Found Someone” och således slutligen hittar det enkla uttryckssätt han hela tiden tycks ha letat efter.
Precis som tidigare bygger Andrew Birds musikskapande fortfarande väldigt mycket på att kombinera loopade fioler, skeva melodier och visslingar. Alltid precis i skarven mellan folk och barockpop. En av de stora utmaningarna i hans karriär har hela tiden varit att inte få det karaktäristiska soundet att kännas uttjatat. Alla typiska element är i allra högsta grad närvarande även här. Fenomenala singeln ”Roma Fade” är på sätt och vis den kompletta Andrew Bird-låten där alla hans karaktäristiska drag finns koncentrerade under låtens fyra minuter.
Skillnaden den här gången är dock att Bird nu stramat upp ljudbilden en hel del, utan att för den sakens skull låta experimentlustan försvinna helt. Där Bird tidigare tappat fokus och blivit lite spretig är idéerna nu mer genomarbetade och en perfektionistisk produktion har bidragit till att varje liten detalj känns som att den befinner sig precis där den ska.
Genom att dessutom blåsa nytt liv i musiken med ett mer klarsynt och fokuserat textförfattande blir Are You Serious det bästa Andrew Bird gjort sedan den mästerliga Armchair Apocrypha såg dagens ljus 2007.
[Wegawam Music Co, 1 april]
