Susanne Sundfør på Mejeriet – eufori med en komplett popartist

Susanne Sundfør @ Cirkus, Stockholm, 2016-03-29 Foto: Petter Hellman/Rockfoto

Har man inte sett Susanne Sundfør live tidigare är det lätt att förledas att tro att det man först och främst kommer få uppleva är en spektakulär sångerska. Hon imponerar vokalt på sina egna skivor men framför allt som gäst på låtar med till exempel Röyksopp och M83 framstår hon som närmast sensationell. Jag har tidigare sagt att Susanne rimligen borde vara alla EDM-producenters drömsångerska, även om den musik hon själv gör ligger en bra bit därifrån.

Men Susanne Sundfør har många andra talanger än en bra sångröst. Hennes låtskrivande och produktioner avslöjar en ypperlig känsla för modern popmusik. Och det är denna bredd hon vill visa upp när hon framträder live. Bandet består av en trummis och tre musiker, inklusive Susanne själv, på elektroniska ljud. Endast tillfälligt används gitarr och piano. Detta leder naturligtvis till en mestadels tung, elektronisk och dansant ljudbild, där Susannes vackra röst endast blir utsmyckning.

Susanne har turnerat nästan oavbrutet sedan hon släppte Ten Love Songs i början av 2015. Detta är tredje gången jag ser henne sen dess och jag bär på vissa farhågor att det ska börja gå på tomgång. Men Susanne har stökat runt lite i låtlistan, lagt till två helt nya låtar (”The Sound Of War” och ”Undercover”) och arrangerat om favoriter som ”White Foxes” och ”Memorial”. Det starka titelspåret från ”The Silicone Veil” har lagts till som final på ordinarie set och fungerar utmärkt. I ”White Foxes”, som några tjejer intill mig jublar över i introt, sjunger Susanne texten med annan melodi än i originalet, nästan som att hon vill att den ska låta som en ny låt och vara omöjlig att sjunga med till. Låten har absolut låtit bättre, men det går inte att ifrågasätta hennes integritet.

Av kvällens 13 låtar kommer 8 från Ten Love Songs. Och i de mestadels tyngre liveversionerna blir det än mer tydligt vilken utsökt popskiva det är. Varenda låt känns som en hit. Höjdpunkter utgörs av när ”Accelerate” precis som på skivan går direkt in i ”Fade Away” och hela extranumret med ”Memorial”, ”Slowly” och refrängstarka ”Delirious”. Det nya arrangemanget av ”Memorial” med två gitarrer ger en redan fantastisk låt nytt liv och ger även, tillsammans med de båda nya låtarna, spelningen behövlig kontrast mellan tunga beats och mer finstämt. Kontraster som för övrigt är något av norskans varumärke – flera av de euforiska upptempolåtarna bär på synnerligen mörka texter.

Inledningen på spelningen har några smärre svackor och det tar en stund innan spelningen får riktig fart. Men andra halvan är euforisk och Susanne har publiken totalt i sin hand. Och när spelningen avslutas efter 70 minuter är det inte främst en sångerska som lämnar scenen, utan en komplett popartist.

Bild från spelningen i Stockholm 29 mars. Foto: Petter Hellman/Rockfoto