Explosions In The Sky är nog det band som tydligast definierar den gitarrbaserade postrocken av idag. Albumet The Earth is Not a Cold Dead Place från 2003 räknas i min bok som ett av de bästa i genren. Där visar bandet sin unika förmåga att skapa symfonisk popmusik med endast gitarr, bas och trummor. Explosions In The Sky har varit denna instrumentering trogna genom sin diskografi. Fram tills nu.
The Wilderness har av bandet beskrivits som en resa mot det oväntade. På albumet har de tagit hjälp av elektroniska instrument och sökt nya musikaliska vägar.
Låten ”Tangle Formations” hade kunnat platsa på Loghs The Raging Sun med sina punkiga trummor och melodiösa gitarrer. ”Logic of a dream” är den mest sammansatta låten på skivan. Här möts svällande syntar, hårdrocksriff, smattrande pukor och ett twee-poppigt outro. Det låter omöjligt, men Explosions In The Sky får det att låta helt okonstlat. En annan av albumets höjdpunkter är ”Disintegration Anxiety” som kan sägas vara motsatsen till den nyss nämnda. Låten byggs runt en ensam gitarrfigur som är lika ettrig som dansant.
Men bandet har ibland svårt att lämna sin trygghetszon. “The Ecstatics” och “Colours in Space” tillför inte mycket ny dynamik. The Wilderness har inte heller den tematik och röda tråd som flera av bandets tidigare album haft. Albumets styrka är istället den nya musikaliska terräng vilken Explosions In The Sky utforskar framgångsrikt.
[Bella Union, 1 april]
