Bombino – Azel

Bombinos gitarrspel är bland det vackraste som går att höra för tillfället. Tekniken härstammar från Tuareg-traditionen med ursprung i den Nordafrikanska Berber-befolkningen. Bombino själv kommer från Agadez i Nigeria. Oavsett bakgrund är detta musik som borde spelas i varje hem och med tanke på den pågående världsturnén finns åtminstone förutsättningarna till större spridning. Titta på nedanstående klipp från årets SXSW i Austin.

Bombino själv har sagt att hans aktuella och tredje studioalbum Azel kan beskrivas som Tuareggae. Det är mycket möjligt att denna beskrivning förklarar låtarnas uttryck, hur som helst finns ett flyt som är omöjligt att värja sig emot – följsamheten är nästintill hypnotiserande. Och de svaga handklapp som framträder med jämna mellanrum får kroppens rytm att följa musikens frekvens.

2013 års album Nomad – producerad av Dan Auerbach – har en liknande känsla, men ljudbilden har mjukats upp en hel del sedan sist. Det är mer luft mellan ackorden. Låtarna har tillkommit med hjälp av Dirty Projectors Dave Longstreth. Enligt Bombino fann de varandra omedelbart och deras relation skapade ett lugn som gjorde arbetet enkelt. Det är möjligt att detta är en av orsakerna ljudbildens avslappnade karaktär.

Singlarna ”Inar” och ”Akhar Zaman” är både oemotståndliga, där förstnämnda kan liknas vi en stillsam folklåt, medan sistnämnda är mer svårdefinierad. Men det svänger å det grövsta.

Musik är som bäst när låtarna vägrar släppa taget. Bombinos låtar har den förmågan och det beror förmodligen till stor del på att hans stil är ”ny” för mig. Det går inte att ringa in alla influenser, även om han nämner välbekanta artister som Dire Straits och Jimi Hendrix, kan jag inte finna kärnan. I min bok är detta ett stort plus.

[Partisan Records, 1 april]

8