På fredag (1 april) släpps kanadensiska The Burning Hells nya album Public Library. Då detta är ett band som vi uppmärksammat tidigare och verkligen gillar, inte minst för deras underfundiga och välformulerade texter, ringde vi upp bandets sångare och låtskrivare Mathias Kom.
The Burning Hell förs enklast till indiepop, ibland med dragning åt folkpop. Men genrebeskrivningen bör inte få er att sucka och tänka ”å nej, inte ett sånt band till” för The Burning Hell låter inte som något annat. Vilket till stor del beror på de genomarbetade, underhållande och ofta självironiska texterna.
När vi för ett tag sedan publicerade en text om The Burning Hells låt ”Men Without Hats” skrev jag att bandet hittat sin egen position i skarven mellan allvar och roligt. Det är inte humor men det är väldigt kul att lyssna på.
– Jag har alltid jobbat hårt med att hitta balans mellan mörkt och ljust, mellan att vara allvarlig och lite lustig. Det är inte alltid lätt och ibland tror jag att jag misslyckas.
Public Library sägs enligt pressreleasen bestå av små noveller från olika delar av ett bibliotek. Efter att ha hört singeln ”Men Without Hats” förstår jag vad som avses. Det är en delikat historia som frångår traditionell låtuppbyggnad och bygger mer på en rak och väldigt ordrik historia.
– Jag läser väldigt mycket och har alltid gjort. Jag tror inspirationen till detta album, och även People (The Burning Hells föregående fullbandsalbum, 2013), kommer från att jag fått klagomål på att det har varit för många ord i mina texter – de är för täta och svåra att ta sig in i. Så därför tänkte jag göra tvärtom och ha ännu mer ord i texterna och göra dem mindre som poplåtar och mer som noveller. Det är alltid kul att testa nytt och på detta album försökte jag ta den grejen till det extrema. Så många ord som möjligt, så det ger känslan av att läsa en bok.
– Planer förändras, men just nu när jag tänker på nästa album så ska jag försöka göra låtar med så lite ord som möjligt. Men jag vet inte om det är möjligt.
Ett återkommande tema i Mathias texter är detaljerade berättelser från hans livshistoria. Det är ofta lätt att känna igen sig i de personliga berättelserna. ”Men Without Hats” handlar om 80-talsbandet med samma namn (de är mest kända för jättehiten ”Safety Dance”) och ”Fuck The Government I Love You”, som släpptes i höstas handlar om en nyårsfest för några år sedan, när Mathias träffade bandets klarinettist Ariel Sharratt för första gången. Det är detaljrikt och extremt underhållande att lyssna på. Men hur mycket är egentligen sant?
– Texten till ”Men Without Hats” är 100% sann. Jag har försökt skriva den i 5-6 år. Jag har verkligen velat skriva en sång om den första upplevelse jag hade med populärmusik. För andra är det andra band och meldonium deutschland, men för mig var det Men Without Hats och jag har väldigt tydliga minnen av det.
– Texten till ”Fuck The Government, I Love You” stämmer till 80-90%. Jag ändrade några saker för att historien skulle bli lite bättre. Det finns några detaljer som inte stämmer, men den är nästan helt sann.
Något som gör The Burning Hell än mer underhållande och charmiga är deras videor. De är inte utpräglat proffsiga och påkostade, men de är alltid väldigt roliga och bandmedlemmarna bjuder verkligen på sig själva.
– Jag älskar att göra videor, problemet är att vi inte har några pengar så vi har inte haft råd att göra någon riktigt proffsig video. Om vi vill göra videor så får vi göra dem själva. Våra videor är med ett eller två undantag helt gjorda av bandet. Videon till ”Men Without Hats” är gjord av bandmedlemmarna individuellt och sen har vi satt ihop de klippen.
Ni verkar vara ett väldigt dynamiskt liveband. Det finns liveklipp på Youtube när ni är allt från två till uppemot 20 personer.
– Speciellt i början, fram till 2011, kunde det vara allt från jag solo upp till 10 personer. Men från 2011 tills nu har det oftast varit vi fem som är bandet nu. När Ariel och jag spelar tillsammans som duo brukar vi numera se det som ett separat projekt som vi kallar ”Ariel Sharratt och Mathias Kom” för att skilja det från den fulla livesättningen.
Det finns en sekvens i ”It Happens In Florida”-videon där ni spelar utomhus vid vad som ser ut som en uttorkad flod. Vad var det för något?
– Det var i München, jag tror det var 2010. De hade sagt till oss att vi skulle spela utomhus, utan vidare information. Vi hade aldrig varit i München tidigare och såg fram emot det. Vi såg framför oss en liten festival eller liknande. Så stod vi där vid floden och arrangören sa ”här kan ni spela”. Vi undrade om de hade några mikrofoner som vi kunde använda, men icke. Så vi fick spela akustiskt. Men det blev väldigt kul till slut.
I slutet av april inleder The Burning Hell en Europaturné som varar tills mitten av juni. Tyvärr kommer de ej till Sverige denna gång (närmaste spelningen är i danska Aalborg). Men de spelade på en pizzeria i Malmö för fem år sedan. Jag frågar Mathias om han minns.
– Ja, det var en väldigt lustig kväll. Vi kom dit och det visade sig att lokalen råkade vara dubbelbokad. Vi skulle spela och samtidigt skulle Vänsterpartiet ha fest där. Det blev lite diskussion innan de frågade vilken politisk hållning vi hade. Vi chansade på att ”left” var rätt svar och då svarade de ”cool” och sen fick vi spela.
Slutligen ert namn. Ofta är det en ganska tråkig standardfråga, men i ert fall är det ganska spännande eftersom det kan ge associationer till ett metalband. Hur blev det The Burning Hell?
– I Toronto stötte jag på en predikant på en gata som gav mig en skrift och sa till mig ”You are going to the Burning Hell”. Detta var år 2000 och jag höll på med några inspelningar och hade inga som helst tankar på att någonsin spela live. Det var helt akustiskt material, väldigt snälla sånger och då tyckte jag det kunde passa bra att kalla det för The Burning Hell.
Mathias avslutar med ett skratt.
– En dag ska vi bli ett metalband, men inte än.
