Pressbild
Det är med nostalgi i kroppen jag går in i Lavas lokaler i Kulturhuset i Stockholm på söndagkvällen. Lava var stället att hänga på när man som tonåring ville trycka sina egna bandtröjor, göra pins eller se band spela och inte hade krogåldern inne.
Det var på Lava jag såg Laleh spela ett år innan hon slog igenom, men det var nog mer än 10 år sen jag var här senast. Lava har visserligen bytt lokaler men känslan av snäll fritidsgård är bevarad.
Under söndagskvällen har den nyktra föreningen Stockholm Straight Edge fått tillåtelse att hålla Lava öppet trots att huset för övrigt är stängt och medlemmar från föreningen öppnar dörrarna för besökarna inifrån.
Stockholm Straight Edge är en nykter förening som arrangerar spelningar för alla åldrar och har ikväll bokat det japanska bandet Tricot. Innan vi går in dricker jag en hallonsoda vilket passar perfekt till det jag snart ska få höra. Publiken består mestadels av 20-nånting personer och en och annan som under ordinarie öppettider skulle vara för gammal för Lava.
Det japanska popbandet får igång publiken direkt med sina svängiga poplåtar med texter på japanska. Efter en stund är det riktigt varmt i lokalen och jag behöver springa ut för att dricka vatten.
Tricot är ett band från Kyoto som just nu är ute i Europa och spelar. Igår spelade de i Danmark och ikväll i Stockholm. Tyvärr, eller kanske turligt nog för oss som är där, verkar Sverige inte ha upptäckt dem än. Deras snabba poprytmer får alla i Lavas lilla lokal att gunga med. Tricot spelar riktigt tight och de levererar melodiösa popdängor. De bjuder oss på snabba gitarriff som ibland går över till malande gitarrer, rytmväxlingar och ett par inövade moves.
Några låtar in säger sångerskan Ikumi “Ikkyu” Nakajima något på knagglig engelska och publiken avvaktar, hon testar igen “I want to come here long time ago” och publiken skrattar gillande och applåderar.
Spelningen närmar sig slutet och sångerskan frågar om vi gillar samba och drar igång ännu en catchy gitarrpoplåt som övergår i sambarytmer och visselpipor. Trummisen skrattar och publiken dansar med. Vem kunde tro att det behövdes ett japanskt band för att få blyga hardcorefans att dansa samba?
Under sista låten går basisten Hirohiro, som antagligen inte är längre än 150 cm, ut bland publiken. Det är första gången jag ser någon av bandmedlemmarna ordentligt. Med min medellängd har jag svårt att se bandet. De är kortare än mig och står på en scen lika hög som golvet, men det gör inget; vibben av smarta popriff och samba behövs inte ses för att göra min kalla marskväll i Stockholm lite mer lik ett sockerpoppigt Rio.
