Alf – Andra sidan gatan

Under några år tillbringade jag många timmar tillsammans med hårdkokta deckarförfattare som Raymond Chandler och Dashiell Hammett. VHS-utgåvan av The Maltese Falcon med Humphrey Bogart gestaltandes Sam Spade flimrade på burk-tv:n. En värld i svartvitt.

Att lyssna på Alf Håkan Åkessons Andra sidan gatan ger mig samma känsla; ljudbilden är jazzigt rökig, stämningen går i moll och inramningen frammanar bilder av ensamhet och längtan. Alf är dock ingen deckare, han är levnadstecknare. Texterna färgas av försvunna landmärken som Kockumskranen, dagens konsumtionssamhälle och vår tids samlade ångest. Det rör sig inte om några muntra historier. Dåtidens naivitet är sedan länge ett minnet blott.

Alla som följt Alf sedan 2005 års folkpopdebut Augustibrev har något nytt att upptäcka, men vemodet är detsamma. Förvandlingen från naiv popsångare till berättande ålderman har ändå gått ganska fort, även om titeln på förra albumet Vi ville förändra vår tid men den förändrade oss kan ses som en fingervisning. Titeln ger en ganska hopplös känsla och orden tillhör inte en ung man The Byrds snurrandes på stereon.

Vändningen kom med förra årets lysande EP Blå parkas bloss, där titellåten och industriaktiga ”Är du aktiv i ditt missbruk, lille påg?” fångade mitt intresse från första stund. Sistnämnda spår saknas dessvärre på skivan, men upphovsmannen tyckte kanske att den var malplacerad. På albumet hörs nämligen främst jazz och folkinfluenser.

Musikerna som samsas på detta album tillhör alla gräddan av svenskt musikliv. Eller vad sägs om Goran KajfesPer ”Ruskträsk” Johansson och Per ”Texas” Johansson. Det kan omöjligt bli dåligt med dessa bollplank. Ibland tenderar dock inramningen att bli alltför dystopisk och emellanåt får jag svårt att orientera mig bland låtarnas poetiska och snillrika arrangemang, som ställer stora krav på lyssnaren. Andra sidan gatan är inte bakgrundsmusik.

Avslutande ”Det osynliga folket” är den mest klassiska Alf-låten, där popmelodin får fritt utrymme, men den personliga favoriten är proggfolkiga ”Essingeleden never sleeps”. Storstaden har aldrig skildrats på samma sätt tidigare och ljudbildens organiska utflykter ger ett kraftfullt och levande intryck. Det är uppenbart att samtliga musiker får ut det bästa av varandra.

[Too Many Notes, 8 april]

7