Några timmar efter att jag har intervjuat honom går King Khan på Debasers scen och levererar ett av de mest intensiva liveset som jag sett. Det är soul framfört med punkenergi och King Khan får publikhavet att sjuda. Live är King Khan en vansinnig kraft och kontrasten mot den lugna och mjukröstade man som jag intervjuar är stor.
Vi sitter backstage på Debaser Strand, i ett rum som bäst kan beskrivas som en skrubb och som är förbandets loge. Khan har precis satt på sig sitt voodoo-halsband för att göra sig bättre på bild och jag försöker få inspelningsutrustningen att fungera. Khan pratar om turnén, en turné som tagit King Khan och hans The Shrines genom Tyskland och Skandinavien och som i april och juni kommer ta bandet till England och USA.
– Det har varit jävligt kul, säger Khan. Vi har redan spelat i Sverige, vi var i Göteborg för några dagar sen. Det var faktiskt den bästa spelningen på turnén hittills, publiken var fantastisk.
—
King Kahn — Foto: Max Adolfsson/ROCKFOTO
—
Förutom att göra musik med The Shrines, King Khan & BBQ och ett gäng andra projekt driver Khan numera sitt eget skivbolag Khanibalism. När jag frågar honom varför han startade ett eget bolag så skrattar han.
– Äh, jag vet inte, det liksom bara hände. Jag blev erbjuden att producera en skiva med William S Burroughs, gamla inspelningar med honom där han läser från sin bok Naked Lunch. När jag frågade om jag fick släppa det på vinyl så sa de ja, och det blev det första planerade släppet på Khanibalism.
– Burroughs förändrade mitt liv. När jag var tolv eller tretton år gammal så kom filmatiseringen av Naked Lunch. Jag minns att jag såg reklamen för filmen och blev djupt fascinerad, så jag frågade min engelskalärare vad det var för något och han sa åt mig att läsa boken. Det förändrade mig, fick in mig på en annan bana. När man är så ung och läser något så extremt som Burroughs, det förändrar en.
En annan Khanibalism-release som släpps i år är soundtracket till dokumentären The Invaders. Filmen handlar om organisationen The Invaders som var en del av medborgarrättsrörelsen och som under sextiotalet organiserade afroamerikanska ungdomar i Memphis.
”Den kampen har aldrig slutat, titta på vad som händer i världen”
– För mig var det en ära att få göra soundtracket eftersom medborgarrättsrörelsen och musiken som den inspirerade är så viktig. Den kampen har aldrig slutat, titta på vad som händer i världen och vad som händer i USA. Rasismen är fortfarande här. Och filmen ger en annan bild av medborgarrättsrörelsen, särskilt av Martin Luther King. Den visar hur radikal han faktiskt var.
– Min pappa flyttade från Indien till Kanada 1963, så han var där när allting hände. Och som indier i Kanada så behandlas man inte som en jämlike. Han pratade alltid mycket om medborgarrättsrörelsen. Jag minns att han gav mig Malcolm X självbiografi när jag var barn. Så det har alltid funnits med mig.
– Folk har en konstig uppfattning om Black Power, att det skulle vara som White Power fast tvärtom. Det är inte alls sant. Black Power handlar om att ge röst åt de förtryckta.
—
King Kahn — Foto: Max Adolfsson/ROCKFOTO
—
När jag frågar om Khan håller på att bli mer politisk i sin musik så skrattar han, säger att han inte håller på att förvandlas till Jello Biafra (från Dead Kennedys) eller Crass direkt.
– När vi spelar så kan jag se hur folk förlorar sig i musiken. Hur de sugs in i den och glömmer hur mycket verkligheten suger. Musik har makt att göra det, mer än någon annan konstform, och det är viktigt.
Var det det som fick dig att vilja börja göra musik själv?
– Det var nog lite av en slump, att jag träffade rätt människor i högstadiet, i college. Men jag har alltid haft en passion för musik, den har alltid varit väldigt viktig. Jag är glad att jag lyckats föra över den passionen till mina döttrar. De växte upp med musiken, med folk som Black Lips som hängde i vårt hus och spelade. Det var en väldigt kreativ atmosfär och barn tar ju in allt. De visste till exempel vem GG Allin var redan som barn.
GG Allin känns som väldigt lämplig musik för barn…
– Kanske inte, säger Khan och skrattar. Men man måste låta dem lyssna på allt. Ja, kanske inte GG Allin då, men annars så.
För några år sedan bestämde du dig för att sluta göra musik…
– Jag hade en sorts sammanbrott, jag började förlora kontakten med verkligheten och blev sjuk. Surrealistiskt nog började det när jag spelade på en festival i Australien, en festival som Lou Reed och Laurie Anderson kuraterade. Så jag fick träffa folk som jag verkligen ser upp till och fick veta att de gillade det jag gjorde. Och på något märkligt sätt startade det den här rörelsen mot mitt sammanbrott.
– Jag är väldigt glad att jag att jag sökte hjälp, och att jag fick hjälp. Massa människor som jag träffat, särskilt i den här branschen, hanterar inte psykisk sjukdom på rätt sätt. Och det slutar med att de knarkar sönder sig eller tar livet av sig. Jag är glad att det inte slutade så för mig, att jag fick hjälp, och fick den sorts medicin som jag behöver. Medicinen gör mig till en friskare och bättre människa. En bättre make, far och vän. Till och med en bättre musiker.
—
King Kahn — Foto: Max Adolfsson/ROCKFOTO
—
