Silvana Imam är naturkraft, det vet vi sedan tidigare. I ”Jag dör för dig” från 2015 ekar hennes ord högt, rått och tungt: Jag är naturkraft, jag borde brukas, jag dör för dig.
Silvana Imam är allt annat än kärnkraft. Hon är inget konstgjort, inget som skadar på livshotande nivå. Snarare är hon något som förskönar och ger liv på ett äkta, naturligt sätt. På hennes andra album går hon ett steg längre och på Naturkraft dör inte Silvana för någon, utan snarare motsatsen. Människor dör för varandra, på obefogade vis med grund i orättvisa och förtryck.
Unga tjejer landet runt ser upp till det som är Silvana Imam, oavsett om det handlar om knark på klubben eller om det är kärlekspoesi. I albumets första spår, ”Hon va”, hör lyssnaren förbi självutnämnd hybris och kommer djupare in i Imams liv än tidigare; helhetsbilden blir klarare och klarare för varje minut. Imam målar regnbågsfärger över Sverige samtidigt som hon berättar om en turbulent barndom som resulterat i revansch värdig slagsmål och bekräftelse.
Imam har blivit en ikon, en förebild. Attityden är hård, hon spottar fram ord som träffar rakt i samvetet på lyssnaren. Singeln ”Knark”, som först spelades på Imams och Beatrice Elis gemensamma konsert på Liseberg förra året, finns inte med i låtlistan; kanske till det bättre.
Allvaret är ständigt närvarande, och när Imam låter sin mamma läsa poesi på litauiska, återberättar historier om flykten från Syrien och avslutar albumet med en hyllning till systerdottern Simone känns det som om hon gått vidare. Gått vidare från tiden då hon ville vara Kanye West, till en tid då hon rör vid områden långt ifrån dollar och yen. Ämnena som berörs kommer kanske skapa debatt och bråk i massmedia, men det är något som behövs i dagens klimat. Det är motiv och teman som inte passar i singelformat, utan som hörs bäst som helhet. I en följd, spår efter spår, låter Naturkraft som allra bäst.
Imam svär inte längre på sin mamma, hon svär för henne.
[Refune Records, 25 mars]
