Silvana Imam: ”Jag ville göra det fett att vara arab”

— Jag har funderat på att öppna en klinik när jag är 45, men jag har tänkt att det kanske skulle bli lite jobbigt nu, för man vet inte vad folk skulle ha för agenda.

Silvana Imam snurrar på en stol på RMH-kollektivets överbelamrade kontor i Stockholm. Det ligger kläder, papper och andra lösa prylar omkring henne och Silvana kisar mot solen som skiner in från Hammarbyhamnen när hon tänker över  möjligheterna att använda sin psykologiexamen någon gång i framtiden.

— Om jag jobbade med det kanske jag skulle få hålla föreläsningar eller så.

Men en framtid som psykolog blir nog ett allt vagare alternativ på Silvanas horisont för varje dag som går just nu. Istället för att behandla patienter på en klinik har hon blivit ”Sveriges viktigaste röst”, ”ett kraftpaket”, ”en ikon, en förebild”, i alla fall om man ska tro de hyllande artiklarna som har strömmat in sedan starten på karriären.

För musikjournalister verkar det ha varit svårt att inte politisera hennes musik, trots att mycket av det, vid en närmare lyssning, är klassiska kärleksförklaringar. På Naturkraft delar hon ut dem till sin flickvän Beatrice Eli, sin systerdotter, sin familj. Men Silvana har fått vänja sig vid att nästan allt hon gör tolkas utifrån hennes mångkulturella bakgrund, kön och sexuella läggning.

— Det stör mig inte att bli kallad kvinna, invandrare, lesbisk. Det är ju det jag är. Problemet är att det inte finns något som heter ”manlig, heterosexuell rappare”. De behöver inte diskutera sina epitet, de kan bara prata om sin dåliga musik i fred. Men jag har kommit till ro med mediabilden av mig, jag är ju politisk, säger Silvana.

Hon är på så gott humör att det inte ens skulle gå att dölja. Långfredagen, när Naturkraft släpps, är den viktigaste dagen i hennes liv, säger hon.

— Jag har väntat på den i 29 år.

Man får ta till en kliché för att beskriva hennes glädje för de runda ögonen glittrar faktiskt under flera lager av mascara.

× × ×

Silvana Imam — Foto: Karin Lundin/ROCKFOTO

Silvana Imam — Foto: Karin Lundin/ROCKFOTO

× × ×

I slutet av februari fick Silvana Imam en Grammis och höll tacktalet delvis på sin syriske pappas modersmål arabiska. I talet vände hon sig till släkten i det krigsdrabbade landet.

— Nu har jag inte varit i Syrien sedan revolutionen, men jag har släkt som bor kvar där. De överlever, de går i skolan, de har ett jobb. Mediabilden av Syrien är väldigt vriden. Ja, det är någonting som pågår, men det är inte bomber som faller varje dag och folk knivhugger inte varandra varje dag. Folk fortsätter leva, det finns områden som är säkra.

Flyktiga bilder av Syrien har varit närvarande i hennes texter från början. På Rekviem rappar hon ”Damaskus över husen i tusen och en natt/Hör gatans rus, rösterna som sprack/Men frukta ingenting mitt folk/Ribban är satt”, i ”Svär på min mamma” är hon ”stjärnan från Syrien”.

För Silvanas pappa och hennes litauiska mamma var det viktigt att hon och hennes syster skulle lära sig deras modersmål.

— Min mamma sa ”jag kommer aldrig kunna säga ’jag älskar dig’ till dig på något annat språk än mitt”.

Hemma talade hon litauiska med mamma, arabiska med pappa och svenska med systern.

— Sen talade mina föräldrar ryska med varandra, så du förstår hur det lät vid middagsbordet, säger Silvana och himlar skämtsamt med ögonen.

”Patriarkatet is real everywhere, men det yttrar sig på olika sätt.”

Hon använder den erfarenheten i sin musik, ändrar språk mitt i verserna och låter föräldrarna gästa Naturkraft med sina modersmål. Men förhållandet till det brokiga ursprunget var inte okomplicerat i tonåren och det var först på EP:n När du ser mig – se dig som hon började utnyttja sin bakgrund i musikskapandet.

— Jag kunde skämmas när jag var yngre. Folk kunde inte uttala mitt namn, det var konstigt, de frågade om min pappa var muslim för att jag heter Imam, men sen ändrades det. Jag tror det handlade om mognad och att jag började umgås med folk som tyckte det var fett att jag hade ursprung i Litauen och Syrien.

— När jag gjorde När du ser mig – se dig blev allt väldigt konkret. Jag behövde berätta att jag var arab. Jag hade förtryckt det, jag ville inte prata om det, men då ville jag komma med något hårt. Jag ville göra det fett att vara arab för jag kände att folk inte tyckte att det var det, och folk tycker inte det, än.

Vad har du för koppling till dina föräldrars hemländer?

—  Jag var i Syrien och Litauen varje sommar när jag växte upp. De är mina hemländer också. Det känns som hem, men jag är också kritisk. Det ligger mig nära om hjärtat, samtidigt har jag blandade känslor för alla länderna. Det finns en machokultur i Litauen som jag inte klarar av och vissa mäns kvinnosyn i Syrien är osoft, men så är det överallt. Patriarkatet is real everywhere, men det yttrar sig på olika sätt. Jag har försökt ta det finaste med alla mina länder och göra det till en del utav mig.

× × ×

Silvana Imam — Foto: Karin Lundin/ROCKFOTO

Silvana Imam — Foto: Karin Lundin/ROCKFOTO

× × ×

Det råder knappast glamstämning inne på RMH:s kontor eller kring Silvana. Det jobbas med att pussla ihop turnén och releasefesten. På en vägg står kollektivets alla artister uppskrivna med en punktlista för vad man behöver lösa för varje artist, i ett annat hörn har någon kladdat dit en lista för allt som behöver fixas på kontoret. Alla skakar vänligt hand med den kavalkad av journalister som tågar in den sista dagen innan Naturkraft släpps.

— Jag har inte omringat mig med ja-sägare. Vi har kommit över det stadiet där vi beundrar varandra på det sättet. Det är inte så att om jag skriver en dålig rad kommer alla sitta och säga ”bra, Silvana”.

”Jag fick A på alla statistikkurser. Det lärde mig att jag kunde göra allt jag vill om jag bara jobbar.”

Det var just en invändning från producenten Nisj som ledde till vad Silvana nu säger är några av hennes favoritrader på Naturkraft, de sista i avslutande låten ”Väck mig när ni vaknat”.

— Den var klar, men han tyckte att jag skulle skriva 12 bars till. Han sa ”du måste skriva ett slut, det här är sista låten på skivan, vad vill du lämna folk med?”, så jag gick hem och skrev de sista raderna och de blev de bästa på skivan. De är både personliga och skildrar en samtid. Jag är glad att han pushade mig.

Att hårt arbete lönar sig är en lärdom från universitet som Silvana Imam har haft mer nytta av än sin examen.

— Jag har aldrig varit bra på matte, men jag fick A på alla statistikkurser. Jag pluggade så mycket, jag lärde mig allt. Det gav mig ett självförtroende och lärde mig att jag kunde göra allt jag vill om jag bara jobbar.

Du fyller jämnt i höst, har du känt av någon 30-årskris?

— Inte alls. Jag skulle aldrig vilja återuppleva åren mellan 19 och 25. Jag visste inte vad jag ville med mitt liv, jag kände mig ensam. Det är svårt att växa upp. Det har bara blivit bra för mig att bli äldre.