Historien bakom den Nashville-baserade sångerskan Margo Price debutskiva uppfyller nästan varje kliché man kan tänka sig när det kommer till en underdog i countrybranschen. Under början av karriären arbetade hon som servitris för att försörja sig medan hon spelade på syltor runt om i amerikanska södern. Hon sålde sin bil och sin vigselring för att finansiera inspelning i den mytomspunna inspelningsstudion Sun Studio i Memphis. Hon skickade skivan till varje skivbolag hon kunde tänka sig men blev avvisad varje gång. Precis när hon var nära att ge upp hoppet fick Jack White skivan i sina händer och resten är som man brukar säga historia. White älskade det han hörde och signade Price till sitt Third Man Records. Hur mycket berättelsen har putsats till lagom till pressreleasen och intervjuer låter jag vara osagt.
Price sysslar med old school country, vare sig mer eller mindre. När det pratas om den nya generationen av traditionell country brukar det främst talas om artister som Sturgill Simpson, Chris Stapleton och Jason Isbell. Och visst följer Price i sina generationskamraters fotspår. Men samtidigt innehåller denna historiskt sett mansdominerade genre även en rad nya intressanta kvinnliga artister. Kacey Musgraves, Nikki Lane och Lindi Ortega för att nämna några. Till skillnad från dessa är Margo Price musik betydligt mer traditionell. Price förvaltar arvet av sina föregångare på ett mycket bra sätt, utan att direkt bidra med något nytt. Sättet hon gör det på är dock så pass väl utfört att det egentligen inte gör någonting att man har hört det förr.
Margo Price sätter tonen direkt med den förkrossande albumöppnaren ”Hands of Time”. Under dryga 6 minuter breder Price ut en hel familjekrönika. Om låten inte vore ett grandiost country-epos kunde den lika gärna varit en hel roman. Hon berättar om hur hennes far till följd av ekonomiska svårigheter var tvungen att sälja familjens gård för att istället ta ett jobb på ett fängelse. Hon berättar om hur hon inledde en affär med en gift man, om sin förstfödde sons plötsliga död, om hur hon var tvungen att ta ströjobb i väntan på genombrottet, om alkoholism och om hur allt hon någonsin drömt om är att köpa tillbaka den där familjegården.
Problemet är att Price med öppningsspåret lägger ribban lite för högt. Det finns liksom ingen chans för övriga låtar att komma upp i samma klass. Därmed inte sagt att resten av skivan är dålig, det är bara det att ”Hands of Time” råkar vara så förbannat bra att resten av låtarna ter sig bleka i jämförelse.
Skivan innehåller ett par lite väl standardmässiga countrynummer som glöms bort ganska lätt, men här finns också flera guldkorn. ”Since You Put Me Down”, ”Four Years of Chances” och ”World’s Greatest Loser” är alla mycket bra låtar som står fint på egna ben. Tyvärr har dock fina singeln ”Desperate and Depressed” utelämnats från skivan.
Det är svårt att inte dra paralleller till Loretta Lynn, men här finns också spår av både Tammy Wynette och Dolly Parton. Inga dåliga jämförelser för en artist som till stor del bygger sitt artistskap på att förvalta arvet från sina influenser. Trots att skivan lider lite av sin ojämnhet känns det inte alls omöjligt att Midwest Farmer’s Daughter blir Margo Price genombrott i countryvärlden.
[Third Man Records, 25 mars]
