Foto: Samuel Isaksson
Hannes Ferm turnerar inte med sitt soloprojekt HOLY för tillfället, istället ligger fokus på att spela in nytt material. Det låter som en bra idé – debutalbumet Stabs tillhör nämligen det bästa som släpptes förra året.
Det mest imponerande med HOLYs fullängdsdebut är att Hannes omvandlat sina influenser – använt 60- och 70-talet som språngbräda – för att spela in en skiva som landar rakt i samtiden. Alla låtskrivare lånar, men de mest begåvade lämnar tillbaka efter att de satt sin egen prägel. Hannes tillhör sistnämnda grupp.
Ett talande exempel går att spåra till Hannes gästlista på Festivalrykten, där han bland annat tipsar om Clothilde – en fransk artist som släppte två utmärkta EP:s i slutet av 60-talet. Och det är främst lekfullheten som inspirerat, viljan att vända ut och in på bekanta melodier med udda arrangemang.
Det ligger inte i Hannes natur att stå still och under samtalet framträder en musiker som vill tänja på gränserna.
– Jag tror att det bästa sättet att röra sig framåt på är att bibehålla sin egen kreativitet. Alltså att ständigt dyka djupare ner i det man älskar och bygga vidare på det, och skita i om det är relevant för samtiden eller inte.
Hur mycket av ditt skapande bygger på att experimentera?
– Jag trodde att debuten var mer experimentell än vad den var, men det blev en popskiva.
Det står dock klart att Hannes gick in i arbetsprocessen med världens alla möjligheter i bakhuvudet.
“Stabs handlade mycket om att jag helt enkelt testade på vad jag kunde göra, utan att reflektera för mycket över varför jag gjorde som jag gjorde”
– Stabs handlade mycket om att jag helt enkelt testade på vad jag kunde göra, utan att reflektera för mycket över varför jag gjorde som jag gjorde. Min tanke då var att man dödar en låt om man bearbetar den för mycket. Utifrån den tankegången är de nya låtarna en total massaker.
Arbetsprocessen har med andra ord förändrats?
– Ja, just nu är det en medveten process och det är så jag vill ha det. Nu tänker jag på vad varje instrument innebär, bearbetar konstant och till slut kommer jag att vara nöjd. Men jag vet inte om det kommer att resultera i något bra, det får jag se senare. Risken är ju att jag jobbar sönder låtarna, så samtidigt vill jag behålla det spontana. En svår balansgång.
Han fortsätter:
– På första skivan visste jag inte vad jag kunde, men nu vet jag det. Jag vill helt enkelt göra något annat och jag vet att jag kan göra allt mycket bättre nu. Det kommer nog att höras.
Hannes berättar att han börjat snegla mot 70-talet och sättet som många artister använde stråkar. 60-talet finns kvar som referens, men är inte lika betydande.
Foto: Samuel Isaksson
Mitt första möte med HOLY skedde i samband med att jag slösurfade vid en klockslag som borde innebära REM-sömn, vid denna tidpunkt fanns inte HOLY utan The Holys, men att lyssna på tidiga liveversioner av “The Holy Show”, “The Knife” och “Get By” visar att Hannes var klar med sitt uttryck redan 2013. Att det blev singular istället för plural handlar enligt tidigare intervjuer om att musiken är skapad av honom, men att de utgör ett fullskaligt band på scen.
“Nej, men mest för att jag tycker om att skriva allting själv, och hela låtens arrangemang och ljudbild, och så vidare”
Vad är det som gör att du passar för sologrejen?
– Självupptagenhet, narcissism och kontrollbehov, säger Hannes och skrattar. Nej, men mest för att jag tycker om att skriva allting själv, och hela låtens arrangemang och ljudbild är otroligt viktig för mig. Sedan tycker jag om att spela gitarr lika mycket som jag gillar trummor, bas, klaviatur, stämmor, och så vidare. Sedan är det mycket lättare att vara självkritisk när man är ensam.
Min första kontakt med HOLY karakteriseras som sagt av ett diffust drömtillstånd – musiken försvann ur medvetandet och återkom inte tillbaka förrän i slutet av 2014 när ett recensions-ex av debut-EP:n “Silver Of Your Heart” damp ner i inkorgen. Då föll alla bitar på plats. The Holys är HOLY. Nu är det 2016 och titelspåret är fortfarande en av mina absoluta favoritlåtar.
I skrivande stund är Hannes på miniturné tillsammans med Lucern Raze. Han spelar tummor (enda instrumentet som Piteåsonen undervisats i). Luke Reilly som är sångare i bandet, ligger även bakom framgångsrika skivbolaget PNKSLM Recordings, och tillsammans med Dennis Lyxzéns bolag Ny Våg banade de väg för HOLYs framgångar.
“Ny Våg hörde av sig på 10 minuter och sedan hörde Luke av sig”
– Jag ville bara få ut den första skivan. Ny Våg hörde av sig på 10 minuter och sedan hörde Luke av sig, vilket resulterade i att både Punk Slime och Ny Våg släppte skivan. Från början fanns ingen tanke på att ge ut en EP, men det föll sig naturligt.
Vad har det betytt att Luke hörde av sig? Eller är du en person som alltid hittar egna vägar?
– Jag kan inte säga att jag är särskilt bra på att hitta vägar med min musik. Många musiker i Stockholm känns typ som egenföretagare, skrattar Hannes. Har typ aldrig kontaktat ett skivbolag. Men jag är väldigt glad för att Luke hörde av sig och ville släppa skivan, och att PNKSLM sedan dess har plockat upp bland annat Boys, Magic Potion och ShitKid. PNKSLM är ett av de få bolagen i Sverige som lyckas släppa bra grejer och växa när alla andra bolag går i graven.
Berätta om tiden innan skivkontraktet.
– Ett ständigt spelande, vi spelade live som fan. Vi satte upp egna spelningar och i slutändan hade vi avverkat varenda Umeå-scen. Måste säga att det var en oerhört tacksamma atmosfär, men tillslut var det inte så intressant att vara kvar. För tillfället är det Stockholm som gäller. Själva inspelningen av skivan skedde på en massa ställen, eftersom jag inte hade något fast boende, skrattar Hannes.
Har flytten till Stockholm inneburit något speciellt? Hur mycket påverkar miljöombyten?
– Svårt att svara på! Jag har bott i Stockholm ungefär ett år och jag har inte haft någon hemlängtan. Sedan har jag aldrig känt mig geografiskt kopplad någonstans. Ursprungligen kommer jag från Piteå, bredvid världens enda Paltzeria och sedan flyttade jag till Australien, bodde där ett år, därefter tillbaka till Piteå. Sedan blev det en första vända till Stockholm, tillbaka till Piteå, vidare till Umeå och nu är jag tillbaka i Stockholm.
Hannes förklarar emellertid att det blivit lite svårare att få saker och ting att flyta på sedan flytten. Två av medlemmarna bor nämligen kvar i Umeå.
Kan du ge några tips på bra Umeåband som fler borde upptäcka?
– Det finns ett band, tror att ni tipsat om dem, som heter Spice Boys. Min förra basist spelar i det bandet. De har spelat in på rullband i Skellefteå med Erik Karlsson som har Chicagojazzen. Kan även nämna Isak Falk-Eliasson. Nora har spelat med honom.
Nora är samma Nora Karlsson som utgör hyllade Boys. Och hon har funnits med från första början och spelar även på de gamla låtarna. När jag såg Boys på Oceanen agerade Hannes trummis (de ingår helt enkelt i varandras liveband). Rent generellt har jag en bild av att band från mindre städer tenderar att samarbete mer än i Stockholm och Göteborg.
Foto: Samuel Isaksson
Jag borde inte bli förvånad, men Hannes sätt att prata om sin och andras musik präglas av total hängivenhet. Det är därför uppseendeväckande att han inte började intressera sig för musik på allvar förrän han startade HOLY för ungefär tre år sedan. Båda föräldrarna jobbar med musik, men han tror att detta är en av orsakerna till att han inte renodlade ett eget intresse. Musiken fanns alltid till hands.
– Jag är verkligen inte bildad och nyfikenheten kom efterhand, men musiken ligger väl lite i blodet.
Samtalet tangerar David Bowies bortgång i januari. Och Hannes beskriver Brixton-sonen som en inspirationskälla på flera sätt – en möjlig fingervisning hur det kommande materialet utvecklas. Det får tiden utvisa.
– Han gjorde pop till en konstform, det skulle jag också vilja göra. Att man kan väga in så många olika saker på en skiva. Det är inspirerande och givetvis oerhört svårt att uppnå.
“Jag har skrivit över 50 nya låtar, men jag har skalat ner till 10 låtar”
Hur utvecklas arbetet med den nya skivan?
– Jag har skrivit över 50 nya låtar, men jag har skalat ner till 10 låtar. Det är så många spår som jag vill ha på kommande skivan, men hinner säkert ändra mig. Men det är dessa som jag jobbar med nu och jag har aktivt försökt återarbeta, det finns vissa låtar som jag har skrivit på i två år. Jag har tillåtit mig själv att vara självkritisk och bara repa, för att sedan spela in i studio. Förhoppningvis kommer det nytt material i år.
Hannes nämner ELO och Todd Rundgren som betydande inspirationskällor för nya skivan. Både debuterade i början av 70-talet, men sistnämnde har ett förflutet i garagepopbandet The Nazz.
– Jag har blivit fascinerad av större arrangemang och hur man använde stråkar i början av 70-talet. Jag vill ha mer klaviaturer, orgel och mellotron. Ett band som använder stråkar på ett helt fantastiskt sätt är Electric Light Orchestra, mer eller mindre genialiskt. Från början var deras tanke att överta stafettpinnen efter att The Beatles lade ner, köra i samma anda.
Jag ber Hannes att ge fem av sina favoritlåtar. Musik som influerat honom den senaste tiden.
Kan du ge några fingervisningar om hur det nya materialet kommer att låta?
– Det är svårt att säga innan den riktiga inspelningsprocessen har börjat. I april ska jag påbörja inspelningen i en studio här i Stockholm, just för att jag kommer jobba med mycket större ljudbilder än första skivan, som jag inte kan visualisera själv rent tekniskt. Om något så kan jag väl säga att just arrangemangen kommer bli både större, mer komplexa och annorlunda. Mycket mer rent konkret kan jag inte säga. Sedan första skivan har det känts som att jag vart i ett förändringstillstånd, och att HOLY kommer vara något annorlunda när andra skivan är klar.
Foto: Samuel Isaksson
Avrundar samtalet med att diskutera samarbete och vad det innebär att ta del av andras kreativitet. Speciellt de personer som finns i ens absoluta närhet.
Även om du och Nora släpper musik under två olika namn, måste ni ha ett stort utbyte sinsemellan?
– Det har vi. Vi har ju varit med varandra från början. Jag har spelat i Boys och hon har spelat i HOLY. Vi har inte medvetet samma referenser, men vi talar lite samma språk. Jag är otroligt tacksam för att jag har en grupp som gör olika saker som man kan inspireras av, som är i samma sammanhang. Jag upplever att i Stockholm sitter många ensamma och filar på sina grejer, men det blir sällan bra. Både projekten är soloprojekt, men vi hjälper varandra oroligt mycket.
Har du inga planer på att göra musik med en tydligare bandkonstellation? Se vad det kan resultera i.
– Jo, det är klart tanken har slagit en. Inom HOLY så har det genom tiden funnits kanske 4-5 olika konstellationer, skrattar Hannes. Men jag och Nora har spelat in lite på skoj, och jag och Lucas, trummis i HOLY, håller på att spela in saker också. Så vi får se!
Framtiden ser minst sagt spännande ut och förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan uppföljaren till Stabs når lyssnarna – det finns även yttre krafter som skyndar på processen.
– Jag har en deadline som jag måste förhålla mig till. Det är nytt.
