Det är alltid intressant att följa en artists kurva och Jonny Jänsbys kurva pekar spikrakt uppåt. Hans välkomponerade och finstämda inramning, kontrasterar texterna som målar upp ett liv fullt av misslyckanden och smärtsamma uppvaknanden. Lärdomarna ligger till grund för utmärkta popsingeln “Dumma, små ögon”.
Ena stunden uppvisar Jänsby ett stort självförtroende, men i nästa stund vacklar synen på den egna förmågan. Han frågar sig själv om han ska orka fortsätta. Jag förstår hans tvekan och det blir inte lättare av att dagens media antingen fokuserar på att uppdatera om nästa Kent-släpp eller tipsar om det som majoriteten redan gjort. Och utifrån dessa premisser blir det inte lätt att nå ut med sin musik – artister och band ges inte chansen. Jänsbys singel förtjänar att uppmärksammas.
Det vilar något bångstyrigt över Jänsby. Han är lite motvalls. Denna attityd speglar även singelomslaget.
– Från början hade jag tänkt ha ett tecknat omslag, men det kändes slutligen helt fel. Jag ville ha något som stämde överens med lyriken och då valde jag en bild, där jag kommer vansinnig med någon planka. Jag är liten och ska bara bygga. Det är mitt enda mål, en enveten jävla skitunge.
Har du alltid varit envis?
– Jag har alltid varit ett jävla obstinat dumhuvud. Det är på gott och ont.
“Jag har alltid varit ett jävla obstinat dumhuvud. Det är på gott och ont”
Personligen fastnar jag sällan för svenskspråkig popmusik med Gbg-bakgrund, men Jänsbys lätta arrangemang och den motsatta struligheten får mig att lyssna.
Du har ett trubbigt sätt att skapa musik. Ljudbilden är fin, men din röst ligger inte alltid i framkant, det kan vara svårt att höra texten. Varför har du valt detta uttryck?
– Tidigare har allt varit så jävla klart och tydligt, men jag ville göra något annat. Jag vill inte ha en röst som skanderar, som ligger som en högtalare på musiken, rösten ska finnas i musiken, bland instrumenten. Det ska vara ett myller av ljud och känslor.
En liknelse som ligger nära till hands är film- och tv-serier, där dialogen blir ett slags cirkelsamtal. Ingen pratar i mun på varandra, utan alla får tala till punkt innan nästa karaktär säger sin replik. Jänsby vill ha liv och energi, inte en ljudbild som följer ett inrutat mönster. Han fortsätter:
– Pusslandet kan vara viktigt för att fånga lyssnaren. Jag vill inte att allt ska vara så jävla enkelt, mindre snabba lösningar.
Hur ser du på din röst? Med en allt för tydlig Göteborgsdialekt tenderar musiken att bli en parodi. Åtminstone enligt min uppfattning.
– Rösten är ju ett instrument. Jag går alltid i fraseringar där melodin förnyar sig själv och så går jag från mörkt till ljust, ljust till mörkt. Det blir som en mätare som går upp och ner, så att det rör på sig hela tiden. Jag klarar inte av monotonin som finns i många låtar. Detta hade jag inte lärt mig på de första inspelningarna.
Kan du tycka att Håkan Hellströms framgångar gör det svårare för andra att sjunga på ett liknande sätt? Att ha ett liknande uttryck.
– Nä, det tycker jag inte. För mig är det bara positivt eftersom det finns något att förhålla sig till, det blir så jävla spikat. Hade inte denna markör funnits hade det varit mycket svårare, det är skönt att ha hans musik som referens i utkanterna. Vi har även Ted Gärdestad som är en nationalklenod som hittas i samma fack. Dessa är bekväma att förhålla sig till, om jag närmar mig det ena för mycket, vet jag att jag är på fel spår. Det gäller att vara smart. Stanna här, gå inte närmare.
“Det gäller att vara smart. Stanna här, gå inte närmare”
Jänsby förtydligar att han pratar om manliga musiker för att det är lättare att förhålla sig till dessa vid en jämförelse. Han påpekar även att hela musikhistorien kantas av band som exempelvis förhåller sig till The Beatles. Och vid en jämförelse med att arbeta som musikjournalist, är det samma mekanismer som styr bedömningen vid recensioner. Alla har sina referensramar och dessa ramar bygger främst på den egna kulturens gemensamma förutsättningar och riktlinjer – en anledning till vår tids likriktning.
Foto: Samuel Isaksson
Jänsby nämner Gärdestad och Hellström som två markörer att förhålla sig till. Men vad har han själv lyssnat på vid inspelningen av nya EP:n?
– Jag har inte lyssnat på något speciellt, men under åren har jag lyssnat mycket ingående på mina favoriter och på så sätt funnit min egen ljudbild.
Ett vanligt synsätt är att du inte kan bli en bra författare utan att läsa en massa, men går det att bli en bra musiker utan att lyssna mycket på en massa musik?
– Jag tror att du måste konsumera grejer. Du kan sitta ensam och traggla med gitarren hur länge som helst, men att inte ha någon tydlig referenspunkt blir nog svårt. Det gäller att skapa sammanhang.
Finns det någon tidpunkt som sammanfaller med att du hittade ditt uttryck?
– Oj, svår fråga! Titelspåret på skivan började ta form direkt efter att jag släppte förra skivan för ett par år sedan och jag märkte direkt att jag var på väg mot en helt annat diametral riktning. Lyrikuppbyggnaden och kompositionen gick inte att jämföra, allt blev mycket spretigare och lugnare på samma gång. Jag skulle säga att det är sent 2013.
“Lyrikuppbyggnaden och kompositionen gick inte att jämföra, allt blev mycket spretigare och lugnare på samma gång”
Du har ett brutalärligt sätt att skriva texter.
– Jag fattar vad du menar. På sätt och vis samlar jag på känslor och sedan klär jag upp dem. Det är kul att leka med små dramatiska effekter, egga på upplevelser som egentligen bara är bedrövliga, ge dem en roligare mening. Jag ser ingen anledning att sjunga om roliga saker, det finns ingen anledning att förställa något som är kul. Det är bättre att förställa de känslor som är bedrövliga.
Samtalet glider in på ämnet framgång. Vad kan en förvänta sig? Hur kommer det att gå för EP:n som gavs ut i dagarna? Femspårs-EP:n Den lilla handen runt det stora fingret släpptes i måndags. Jänsby gör exempelvis en Station To Station och inleder skivan med ett spår som mäter långt över snittgränsen. Inte det minsta publikfriande.
– Fan, det kan gå hur som helst. Succé eller käpprätt åt helvete, skrattar Jänsby. Men jag gör det som jag älskar, vilket alla i och för sig skulle svara, men så är det på något sätt. Varför hålla på att kompromissa?
På lördag är det releasefest för EP:n på Teater Buratino i Härlanda.
