Kent. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto. Källa: Rockfoto Bildbyrå AB
Kära vänner, våren är här. Visst kan ni känna det? Såvida ni inte bor i den landsände som tar sin början någonstans norr om Gävle borde ni redan ha noterat rabatternas utsprickande, sopa-bort-grus-traktorerna och de solglättiga instagrambilderna.
Medborgarna flyttar ut sina kaffe latte på fikens innergårdar och åker longboard till jobbet. Allt är gött. Jorden har snurrat ett varv igen.
Det är en härlig tid.
Men jag kan inte vara lugn. När jag egentligen bara borde softa och dra upp riktlinjerna för sommarens alla koketta förlustelser fastnar min hjärna hela tiden i samma rundgång:
Varför ska allt vara så extremt? Varför kan ingenting få vara unikt?
Det extrema tycks vara 2010-talets melodi. Och nu tänker jag inte bara på terror, krig, miljö och politik. Jag behöver faktiskt inte göra så mycket mer än att försöka komma över två biljetter till Kent på Scandinavium för att undra vad i själva fan som pågår egentligen.
Kolla här: när Håkan Hellström flyttade sin konsert från Slottskogsvallen till Ullevi 2014 tyckte vi att det var extremt. Extremt coolt. Och nästan lite löjligt. Ska han verkligen…? Kommer det funka? Ja, det funkade. Det såg vi alla. Vi som var där, alltså, på ”århundradets konsert” i Göteborg.
Vi 69 349 lyckliga.
I år ska Håkan spela två gånger på Ullevi. Och en gång i… New York.
Kalla mig egoistisk nu, men jag tyckte att halva charmen med Håkan Hellström på Ullevi 2014 var att det var ett once-in-a-lifetime-moment. Två lag fanns: vi som var där, som hade fått biljett. Och sen alla andra losers, som missade out. Trist för er. Men det var en jävla konsert. Ni kan få se lite bilder.
Nu börjar Håkan på Ullevi kännas som Allsång På Skansen. En kär gammal sommartradition, samma tid nästa år, hoppas vädret blir bra, ta med dig rosévinet och ett sånghäfte, det blir säkert lika fint som alltid vet du. Indiekidsen längst fram hoppar och gråter, medelklassen på sittplats hånglar och försöker se storbildsskärmen i motljuset. Alla ska med. Och om du är bortrest eller förkyld kommer det en ny chans nästa sommar. Misströsta inte.
Håkan Hellström. Foto: Pao Duell/Rockfoto
När nu Kent för några dagar sedan, i sedvanligt anspråkslös stil, påannonserade sin allra sista turné var vi många som först blev lite nostalgiskt vemodiga och sedan snabbt kollade speldatum och biljettsläpp. Den här chansen ville vi faktiskt inte missa, uppvuxna som vi var på Vapen & Ammunition. Visst var det lite smådyra biljetter, över sexhundra spänn faktiskt, men killarna ska ju pensionera sig och behöver väl ett litet bidrag. Glada var vi i alla fall, när vi köade utanför Ticknetombudet eller klickade runt på hemsidan. Och rusigt fnittriga blev vi när vi till slut kom över våra kära papperslappar.
Helt i onödan, skulle det visa sig.
Bara några dagar senare började Kent nämligen släppa biljetter till flera extrakonserter. När jag skriver den här texten har bandet precis annonserat tre nya konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö. Min så emotsedda ”sista spelning” blev bara en av flera, och plötsligt kändes allt som ett löpande band och musikbranschen inte mycket roligare än en bilfabrik.
Varför ska allt vara så extremt? Varför kan inget få vara unikt?
Biljetthysterin kring våra största, svenska artister tycks sakna gräns. Hajar köper massor av biljetter och säljer sedan dyrt. ”Vanliga” människor står utan och tvingas i desperation betala överpris för att få se sina favoritartister. Det måste få ett slut.
Men lika urtrist tycker jag utvecklingen är nu när ingenting längre tycks få vara just unikt, när en engångsupplevelse på Ullevi blev en allsångstradition in absurdum och när Kents ”sista turné” nu expanderar över alla breddar. Kanske hinner de klämma in ett gig på Mall of Scandinavia också? Varför inte ett akustiskt uppträdande i Blå Hallen? Det finns ju så mycket pengar att tjäna…
Jag är inte dum i huvudet, jag förstår att musik är business och att artister också kan vara intresserade av ekonomiskt välstånd. Och jag förstår att alla människor blir jätteglada när de får möjlighet att köpa en biljett till sina favoritartister. Jag är bara rädd att någonting går förlorat om alla plötsligt ska se allt hela tiden och om ”sista” eller ”enda” gången inte tillåts vara just det.
Foto: Pao Duell/Rockfoto
Kanske har utvecklingen bara börjat, antagligen är det så, vi ser det i hela världen, att allting blir större och större, mer och mer extremt, avslutningsturneerna blir längre och längre. Snart spelar väl Håkan Hellström gamla Taube-låtar i rymden för att det är en ”once-in-a-lifetime-chans” som han fick av NASA (som såg hans gig i New York).
Kan ingen fixa en app förresten, så man bara kan klicka hem sin artist till vardagsrummet på en utsatt tid och få njuta av en helt unik hemma-hos-spelning? Då slipper vi gå ut och anstränga oss över huvud taget och avslutningsturneerna kan fortgå i evigheternas evighet och ingen missar en enda detalj, och innehållet blir garanterat fullständigt urvattnat, amen.
PS. Det finns bra saker med våren också: som att Maggio annonserar Stadion-gig i sommar och att Zara Larsson ska lira i en jättestor pratshow i Amerika till exempel. Till Zara Larsson vill jag säga att du kommer äga den där pratshowen och till Maggio vill jag säga att: snälla, snälla, gör ingen extrakonsert.
