Stereolab-sångerskan Lætitia Sadier gjorde en efterlängtad konsert i Köpenhamn i helgen. På Jazzhouse spelade hon låtar från sina soloalbum och ett par nya från skivan hon spelar in i nuläget. HYMN var med både konserten och ett artist talk tidigare på eftermiddagen, något som inspirerade till en hel spellista.
Sadier bor i London men musikerna hon vanligtvis spelar med bor i andra länder. På den här turnén har hon däremot med sig ett helt nytt band som ackompanjerar henne – Batsch som är också baserade i England, vilket gjorde att de enkelt kunde repa in materialet. Ursprungligen var det dock Nicholas Krgovichs (som uppträdde som support) idé att turnera med detta band och han bjöd in Sadier att göra gemensam sak av det.
Batsch får låtarna att te sig ganska lika dem Sadier sjöng på som en del av Stereolab – det är jazziga trummor, bas som rör sig över oktaverna, Rhodes-piano och analoga syntar. Detta betyder naturligtvis att jag gillar det, eftersom Stereolab var ett av mina favoritband. De är ett sådant där band som kräver både tid och uppmärksamhet för att belöna lyssnaren. När man väl nått dit emellertid, finns det en otrolig låtskatt att undersöka. För den som inte upptäckt Stereolab ännu, har Hymn satt ihop en spellista med låtar från 10-tals album (se nedan).
Sadier spelar på sin Fender Mustang upp och ner, eftersom hon är vänsterhänt och egentligen inte är någon vidare kompis med sitt instrument. Det som ger musiken spänning är tvärtom denna kamp hon ständigt för, bara för att få fram låtarna. Musikerna följer henne uppmärksamt och matchar det fluktuerande tempot. Sadier är en mästare på att arbeta med dynamiken i musiken, från lek med enkla toner till kompakt vägg av overdrive. Dessutom växlar hon mellan att sjunga på engelska och franska och utnyttjar mellansnacket till filosofiska kommentarer.
Innan konserten höll hon även en föreläsning på Musikkonservatoriet RMC i Köpenhamn där hon bland annat berättade om skillnaderna mellan hennes kreativa process och ex-partnern Tim Ganes process i Stereolab. Den liknade hon vid en löpande-band-produktion, medan hennes eget skapande är mer utforskande och djupt personligt.
Hon brukar alltid börja med att skriva texten till en låt och arbetar med väldigt fasta principer. Hon hade aldrig jammat med ett band innan den här turnén, sa hon, trots att hon gärna accepterar samarbeten med andra musiker som hör av sig till henne. Men nu kunde hon se fördelarna med den typen av musikalisk praxis. Det visade sig också i glädjen på scenen. Det verkade som om alla var på samma våglängd och musiken flöt fjäderlätt.
Kanadensaren Nicholas Krgovich (mer känd under pseudonymer som t.ex. No Kids) gör en varm och lättfotad croonerdisco bara ett stenkast ifrån Momus. Med Batsch som kompband lyfts det analoga och barockinfluenserna upp till ytan.
Det påminner starkt om den genre som kallades för ”sophisticated pop” och vars största förkämpe var etiketten él Records. Band som Prefab Sprout, och på senare tid The Pearlfishers, brukar räknas hit och Krgovich plockar faktiskt fram en Paddy McAloon-komposition när han sätter sig vid Steinway-flygeln för att spela ett par avslutande nummer. Först glömmer han dock texten till ”Nightingales”, reser sig upp och tar några klunkar öl. ”Det här kommer hjälpa mig minnas”, säger han och går tillbaka till sin pall.
Vill du knäppa med fingrarna till Krogvichs skönsång rekommenderar vi nya albumet The Hills, som släpptes för några veckor sedan.
Stereolab var en av Englands mest hyllade ”indiegrupper” på 90-talet, men de rörde sig långt under britpopytan. De bildades 1990 från resterna av det än mer obskyra McCarthy, som spelade marxistisk jangelpop. Efter singlar på små bolag som Too Pure, Slumberland och egna Duophonic kom albumen på rad – fram till en av medlemmarnas tragiska död 2002.
Hymn har valt ut några favoriter, huvudsakligen från deras album, som visar på bandets musikaliska bredd. För den som känner sig mer äventyrslysten finns det ett hundratal b-sidor att dyka ner i och youtube har gott om musikvideor, som ser delikat vintage ut idag.
