När en kille redan innan förbandet studsar ut på det, än så länge tomma golvet, och sedan inte kan stå still, då kan man vara säker på att man är på rätt plats. Det ger ett peppat löfte om att det kommer ske grymma saker på Debaser Medis scen. Riktlinjen är tydlig. Sikten klar. Det sitter i väggarna. Joel Alme kommer styra oss rätt och lätt ikväll.
Stämningen är upphöjd till tusen och jublet från publiken är en ren och skär sanning när Alme går på tillsammans med sitt eminenta femmannaband. Öppningen ”I väntan på de stora orden” sätter ribban och det behövs egentligen uppvärmning. Vi är med, har mönstrat på och Joel navigerar oss bland historierna på Flyktligan. I ”Röda bolaget” hissar vi seglen, lämnar hamn och det är lika ärligt och rakt på sak som alltid. I ”No Class” och ”Slå hjärta slå” tar tar han med oss ut på öppet vatten och att försöka stå still är totalt ogenomförbart. Publiken dansar, sjunger med och det med lycka. Lika lycklig ser Alme ut på scenen. Han är glad över att vara här, det märks och ödmjukheten i när han tackar oss för att vi kommit är så genuin som den kan vara.
I varje låt ges det utrymme för hamrande händer och så fort Alme höjer sina gör vi det med. Det här är inget han gör ensam. Även när tempot dras ner betydligt i ”Dig äger ingen” tappar han oss inte. Snarare tvärtom. Det blir en livboj att hålla sig fast i. En flytväst som aldrig kan slitas av i vågorna eller gå sönder. I min favorit ”Always On My Mind” sviktar golvet under dansande fötter och som vanligt presenterar han bandet någonstans mitt i. Och vilket band sen. De levererar med känsla och matchar Almes glädje fullt ut.
Överraskningen kommer, för mig, ändå i ”The Queens Corner” från A Master Of Ceremonies. Denna lysande låt som gör sig otroligt bra i live-tappning, vilket är en jag aldrig hört förut. Bakom mig sjunger en kille så högt att det hörs genom mina öronproppar. Längst fram vid scenen står den studsande killen och jag fattar att det inte bara är jag som tycker det här är galet bra. Allsången som växer sig starkare exploderar i ”Backa tiden” och ”Snart Skiner Poseidon”. Den senare är inte en fotbollslåt ikväll. ”Den är till för alla”, säger Alme från scenen varpå någon i publiken ropar Bajen. Men det hindrar oss inte från att bli en enda stark röst genom hela låten. Och när han sedan ändrar texten till: Snart Skiner Poseidon och Medis står kvar, det är då jag måste nypa mig i armen, ta ur propparna och sjunga högre än någonsin.
När de första tonerna av ”Aldrig bra på livet” hörs vet jag att det är dags att ta ner seglen igen, styra mot hamnen och mönstra av som Almes besättning. Innan han lämnar oss säger han att vi varit fantastiska och makalösa ikväll. Men det råder ingen tvekan om att det är han själv som har varit just det. Fantastisk och makalös. Ikväll.
Arkivbild från Storsjöyran, 2015.
