Efter att tidigare ha körat bakom artister som Titiyo, Dante och Sad Boys har Stockholmsbaserade Gina-Lee nu signat till Woah Dad, och med den soulpoppiga debutsingeln ”Dramaten” tar hon nu klivet ut i rampljuset. HYMNs Jonatan Södergren mötte upp henne för en intervju.
Du släppte nyligen din debutsingel, ”Dramaten”. Hur kom den låten till?
– Jag träffade en kille på krogen som jag tyckte var snygg och raggade upp. Sedan när vi lärde känna varandra visade det sig att han gjorde musik. Han skulle vara lite ball och göra en låt. Jag tänkte: “Visst, det kan du väl göra.” Sen tänkte jag: “Det här kommer ju suga, nu kommer jag behöva dumpa honom.” Men så gjorde han ett beat och det var fett. Nån vecka efter det drog vi till en lokal på Dalagatan vid Odenplan och spelade in. Jag skrev text på plats. Vi stod i ett kök och spelade in, det var väldigt ouppstyrt. Det är exakt samma text och melodi som första inspelningen vi gjorde.
Brukar du skriva texter på det sättet?
– Jag har aldrig skrivit en hel text på ett A4. Det är alltid så att jag gör nånting random, och så kommer jag på en mening och skriver ner den i mobilen. Sen kanske man har en session och börjar skissa på en låt, då kollar jag igenom vad jag har för anteckningar och så brukar det falla på plats. Jag skriver mest om kärlek.
”Det är det mest abstrakta men också det mest självklara, det jag drivs av allmänt”
Hur kommer det sig att du mest skriver om kärlek?
– Vet inte, det känns som att det är det mest abstrakta men också det mest självklara, det jag drivs av allmänt. Inte bara kärlek till en kärlekspartner utan till sin familj, sina vänner och så vidare. Sedan kan jag också tänka: “Fan, jag kan inte skriva mer om kärlek. Nu vill jag skriva något annat.” Men det blir inte lika bra som när jag skriver om ett heartbreak [skratt]. Fast jag övar på det… vi får se, det kanske kommer en låt sedan som inte handlar om det.
Titeln, ”Dramaten”, väcker ju givetvis olika associationer hos var och en, men hänvisar texten till en särskild händelse?
– Alla låtar vi gjort har vi haft arbetsnamn på, bara döpt dem till något. Jag har gjort en annan heartbreak-ballad som är fett sorglig, då sa jag: “Döp den till Sad Song.” Sedan har den fått heta det. Tycker det är nice att släppa låtar med samma namn som man kom på första gången man jobbade med den. Jag gillar inte att gå tillbaka och ändra.
– Det var lite samma med ”Dramaten”. Det började med att jag satt på 76:an, åkte förbi Dramaten och såg de här flaggorna utanför. Jag och killen som har gjort låten, som nu också är min pojkvän, David Dahlgren, vi stod där och hånglade en kväll när vi precis hade träffats. Så det var lite vår plats. Så skrev jag några meningar om det tillfället som vi senare använde.
Tidigare har du körat med bland annat Titiyo och Sad Boys. Vad fick dig att satsa på din egen musik?
– Via Titiyo började jag spela med Dante och via Dante lärde jag känna Martin, alltså Sakarias. Jag har alltid velat göra musik, alltid skrivit väldigt mycket, men det är svårt att komma igång och göra den grejen. När jag körat har jag trivts med det. Det är tufft att gå ifrån att vara en bakgrundsperson till att vara den som tar plats. Jag tror det var på releasefesten för Dantes skiva som Martin kom fram till mig och frågade om jag gjorde egen musik. Jag hade gjort några skitlåtar i Logic hemma, så sen skickade jag en låt som är fucking sämst, men han tyckte det var intressant och sa åt mig att fortsätta jobba. På den vägen är det, han fick mig att känna att jag också kunde.
”Han fick mig att känna att jag också kunde”
Vad brukar du ha som vision när du skriver en låt?
– När jag skriver så skriver jag inte för någon annan än mig själv. Sedan när låten är klar slutar den vara min, då blir den någon annans. Jag vill jättegärna att folk tolkar precis som de vill själva. Det blir konstigt att bestämma såhär: “Det här handlar den här låten om, det här ska ni känna när ni lyssnar.” Det får vara lite upp till var och en, men det är alltid ett mål att nå fram till någon. Vad är meningen med att göra musik om det inte berör? Det behöver inte alltid vara deep, det kan vara att du blir peppad och glad. Jag tror inte jag har någon speciell vision egentligen, jag tror mer att jag vill skriva och hoppas att någon känner igen sig.
Vilken roll har skrivandet i ditt liv nu?
– Jag tror skrivandet har varit ett sätt att hantera grejer, men jag är så jävla lycklig just nu. Faktiskt, jag mår så himla bra så det kommer inte så mycket ångesttexter. När jag skriver blir det mer som minnen än känslor som är nu. Iallafall om jag skriver om något som är jobbigt. Det är inte alls lika terapi-baserat som när jag var yngre. Men det beror nog mycket på var du är i livet, om du har en tuff period eller inte. Även skrivandet går i perioder. Vissa perioder skriver jag inte alls, jag är helt oinspirerad. Oftast är det väl tyvärr när jag mår bra, då är jag inte lika kreativ på det sättet. Men då är jag ju kreativ på andra sätt. Jobbar hårt med allt annat som ingår när du ska släppa musik.
Är det bara du och din kille som är involverade i den kreativa processen?
– Exakt, inga andra. Förutom på ”Sad Song” som Martin gjort från början. Det började som en melodislinga så la David till trummor och grejer, och så gjorde jag sången. Annars har vi inte jobbat med någon annan hittills, men det gör jag gärna i framtiden. Det är ganska nice att få bygga lite själva och komma underfund med hur du vill låta innan andra börjar gräva i det.
Känner du att du har hittat din stil?
– Gud nej. Nu har jag gjort fem låtar som är klara, som jag kommer köra lite nu på livegrejer. Jag hör ju att det är jag, man kan se en röd tråd, men det handlar mer om igenkänningsfaktor tror jag. Men mitt uttryck? Jag vet inte ens vad det är. Jag har ingen aning och jag tror inte att jag kommer kunna veta vad det är förrän jag är typ 75. Ens uttryck ändras också så otroligt mycket, jag kanske har ett uttryck nu men om tio år har jag ett annat. Det är det feta med skapande, att du aldrig är fast.
Det är ändå lite trist att det inte finns någon artist som byter stil lika ofta som till exempel David Bowie gjorde på 70-talet.
– Det var lite alter ego-mentalitet. Jag tycker ändå att Robyns utveckling har varit sjukt nice. Det känns som att hon verkligen har jobbat hårt för att hitta nya sound. Men är det inte också så att det där inte riktigt kan appliceras på samtiden? 2010-talet är så rörigt. Det finns inga genrer, det finns inga kön, det finns inga stilar. Det finns inget som är rätt eller fel, bra eller dåligt. Allt är väldigt huller om buller. Det är nog därför artister inte gör såna där helomvändningar. Jag tycker det känns skönt att man inte måste vara det ena eller andra, att allt är flytande.
Du släppte singeln via Woah Dad, hur kom du i kontakt med dem?
– Alltså, jag kommer inte ihåg. Tror det var så att Klas Lunding, en av the big bosses på det där stället, jag har för mig att han messade mig: “Tja, jag har hört din låt. Kan inte du komma in på ett möte?” Så gjorde vi det. Sedan tog det ganska lång tid innan vi signade, för såna processer tar lång tid. Men jag har alltid gillat dem och tyckt de har bra vibe. Deras kontor ligger också 30 meter från där jag bor, så det är bara att dra dit och hänga lite. Jag tycker det är skitfett att få ingå där med alla coola Dolores Haze-tjejer, Håkan Hellström, bob hund med mera. Supernice label att förknippas med.
När började du komma in på musik och skriva dina egna låtar?
– Egentligen tror jag inte att jag någonsin har tänkt att jag skrivit låtar. Jag skrev i min dagbok när jag var ett kid. Det har bara varit ett allmänt kluddrande för att jag kommer på meningar som jag tycker är fina eller som säger någonting som jag velat spara. Det har inte varit att jag tänkt: “Det här ska vara en låt sen” Sen har det bara rullat på.
– Min pappa är ju musiker. Alla mina syskon på hans sida håller på med musik, det är väldigt musiknördigt i min pappas familj. Så det har alltid funnits. När jag och min syrra var små brukade vi sova med hörselskydd för vår farsa lyssnade på AC/DC om nätterna. Det var normalt för mig, sedan insåg jag att kanske inte alla föräldrar gjorde det…
”Jag tänker egentligen inte så mycket på någon annan än mig själv när jag gör musik”
Att du gör musiken du gör, tror du att det på något sätt är en reaktion på hans musik?
– Jag tänker egentligen inte så mycket på någon annan än mig själv när jag gör musik. Men säkert, en del av mitt uttryck och hur jag låter beror väl på vad jag matats med under mitt liv. Min mamma spelade alltid Enya hemma när jag var liten, min pappa har alltid spelat mycket rock och blues, så jag har haft de influenserna. Sen växer du och hamnar där du hamnar.
– Jag är ganska förvånad över att jag gör den musiken jag gör. Jag lyssnar typ bara på hiphop och R&B. Jag kan lyssna på andra, typ Silvana, Madi och Mwuana som är så himla balla, då tänker jag typ: “Jag vill också vara så där cool!” Jag tycker att jag själv är så himla töntig, haha!
Tror du inte att de själva tycker att de är töntiga då?
– Nej, det tror jag inte. Jag tror att de tycker att de är coola och det ska de tycka också. De är ju coola! Hiphop är den coolaste genren.
Kan man ens ha den självinsikten att du vet hur cool du själv är?
– Alltså det där är svårt, jag tror att du måste tycka att du är cool för att vara artist. Hur ska du annars kunna ställa dig framför människor. Du måste i princip, iallafall där och då när du står på en scen, ha lite hybris för att palla. Annars blir det för fucking weird. Vad gör jag? Jag står och dansar och sjunger på en plattform framför folk. Det blir liksom för absurt. Du måste ändå gå in i det: det här är min grej, det här är mitt uttryck. Privat kan du ha dåligt självförtroende och tycka att du är en idiot, men det måste du lämna hemma när du står på scen.
