Foto: Brian David Stevens
För nästan exakt tio år sedan satte sig Steve Mason i sin bil och körde omkring i sitt barndoms Fife, kuststaden i östra Skottland som även utgör golfens hem. Bland hamnarna, grässlätterna och de utdöda vulkanerna körde han omkring med sökande blick.
Bara dagarna innan hade han genomfört den första intervjun för hans nya skiva och turné, den första sedan splittringen av det lika enormt hyllade som kommersiellt misslyckade The Beta Band. Efter att ha skrivit ett meddelande på sin hemsida där han ställt in alla sina framträdanden och åtaganden åkte nu Steve Mason runt för att hitta ett träd att köra in i så fort han bara kunde.
Historierna om Steve Masons psykiska hälsa är många, och kanske uttjatade vid det här laget. Men hans nya skiva, Meet The Humans, är så uppenbart skriven av en människa som det har vänt för. Oavsett om det är de triumferande trumpeterna i “Another Day” eller i den änglalika refrängen i “To a Door” är Meet The Humans ljudet av en människa som äntligen mår bra, och som råkar ha skrivit sin karriärs vackraste melodier av bara farten.
“Jag vill bara få tillbaka alla år jag har förlorat”
– Att flytta till Brighton var en stor omställning för mig. Jag hade bott själv i skogen i Skottland i tio jävla år och det är ju helt galet. Det är delvis det skivan handlar om, att delta i samhället och att bo i en stad tillsammans med andra människor utan att vara rädd eller sorgsen. Jag vill bara få tillbaka alla år jag har förlorat. Jag vill leva ett bra, positivt liv och vara trevlig mot människor. Det låter kanske konstigt, men när jag var deprimerad var jag nere och otrevlig mot folk i min omgivning.
Steve Mason har haft ett rykte om sig om att vara svår. Inte bara hos journalister eller folk i musikbranschen, han har själv beskrivit hur han såg sina bandkollegor i The Beta Band tappa hakorna när han kallade deras debutalbum för en hög skit i intervjuer. Av det humöret märks ingenting idag när han lyckligt beskriver arbetet med sin nya skiva.
– Min attityd har ändrats mycket de senaste åren. Även när jag var med i The Beta Band så skrev jag alla mina låtar helt själv, jag har alltid arbetat helt själv. Jag tröttnade bara på det, helt enkelt. Istället för att jag ska sitta ensam i ett rum och bara dränera mig själv på allt mörker inuti mina tankar och fantasier så ville jag göra något mer glädjefyllt och inkluderande. Och för att göra det så tror jag att jag måste börja arbeta ihop med andra. Jag tror det här är starten på något nytt, två låtar på skivan är skrivna tillsammans med Iain Archer. Jag tror att det är dags för mig att träffa människor, som albumtiteln antyder.
“Om saker är enkla så försöker man inte tillräckligt mycket” har du tidigare sagt. Den här skivan låter samtidigt som att den gick väldigt lätt att göra, melodierna är väldigt självklara.
– Förra skivan var ett politiskt konceptalbum. Den här gången ville jag göra en platta som bara hade bra låtar helt enkelt. Min förhoppning var att det skulle hänga ihop som ett album, trots att varje låt gjordes helt utan hänsyn till den förra. Jag försöker alltid göra tvärtom mot vad jag nyss gjorde. Det går ganska långsamt när jag skriver, jag skriver alltihop innan jag går in i studion. Jag har bara försökt skriva i studion en gång och det var på The Beta Bands första album. Jag tycker resultatet av det talar för sig självt, det var hemskt.
“Jag skulle verkligen vilja göra en riktig dansplatta”
Du har alltid haft ett väldigt tydligt rytmiskt tänk på dina skivor, skulle du vilja göra en ren dansskiva någon gång?
– Jag skulle verkligen vilja göra en riktig dansplatta. Eller, vad jag verkligen skulle vilja göra är att göra en dansplatta ihop med Andrew Weatherall. Men han vill att man ska skicka saker till honom, så han kan sitta och mixtra ensam. Han vill inte arbeta med andra, vilket är så jävla frustrerande! Jag vill verkligen göra en skiva med honom. Vi har faktiskt tagit “Words In My Head” från senaste skivan och gjort om den till ett riktigt monster live, 10 minuter lång. Jag skulle vilja göra spelningar där hälften är mina vanliga låtar, och sedan ska andra hälften bara vara ett stort acid house-rave!
Ändrades sättet att skriva texter på från förra skivan, den här känns mer personlig?
– Varje låt är som en sida i min dagbok, det handlar alltid om mitt liv på något sätt. På många sätt är min historia fram till idag en historia som handlar om befrielse. Jag mötte mina demoner och de förstörde verkligen mitt liv. Länge, i över 15 år. De försökte döda mig, men lyckades inte. Jag tror att det var nyckeln, att jag förstod att de inte hade tagit mig, att jag var starkare. Jag bad mina demoner dra åt helvete, då började de skingras.
– Just nu känns allt väldigt positivt. Jag slutade ta antidepressiva för tre år sedan, och att få känna all kärlek som den här skivan har fått har varit fint. Det fantastiska är att det känns som att människor vill att jag ska lyckas. Inte bara mina vänner, utan även fans och folk i musikbranschen. Folk verkar genuint glada över att jag är tillbaka och att jag har gjort den här skivan. Det är rätt vackert.
Steve Mason spelar på Kägelbanan i Stockholm 14 april. Två dagar senare dj:ar han på Bangers’n’Mash på Södra Teatern.
