Vid det här laget har alla bra (och dåliga) introduktioner av Jonas Lundqvist redan skrivits. Alla vet nu om att han är förre detta trummis i Bad Cash Quartet och att han just släppt sin andra svenskspråkiga skiva i eget namn. Alla vet att denna skiva, Vissa Nätter, av många anses vara en av årets hittills bästa. Skivan har hyllats unisont av den svenska kritikerkåren och Lundqvist konserter hittills under den här turnén har även de mottagits med lyriska ordalag.
Alla tycks älska Jonas och när man ser honom live är det inte speciellt svårt att förstå varför. Hans älskvärda utseende och genuina framtoning gör att han som scenperson nästan är omöjlig att värja sig mot. När han nu dessutom, med två skivor i bagaget, har tillräckligt stort låtmaterial för att fylla ut en ordentlig konsert kan det omöjligt bli något annat än lyckat.
Kvällens konsert på Babel blir en fin revansch efter den snöpligt korta och något otajta spelningen på samma plats i december förra året. Att han har med sig ett väldigt mycket mer samspelt kompband den här gången gör väldigt stor skillnad. Bandet klarar av att anpassa sig till Lundqvists plötsliga infall och får spelningen att flyta på naturligt. Den struktur som bandet bidrar med passar perfekt som ram till Lundqvists spattiga och oförutsägbara sång och skänker en bra balans till låtarna.
Lundqvist är trivsamt övertaggad och låtar från första och andra skivan blandas friskt. Han karatesparkar i luften och eldar igång publiken om vartannat, något som knappast hade behövts då publiken är rätt bra med på noterna redan från början. Musikaliskt hamnar Lundqvist någonstans mittemellan Gary Wilson och Alf Robertson. En beskrivning man inte alltför ofta får tillfälle att använda, men som känns given i det här fallet.
Under större delen av konserten prioriteras ett högt tempo och och den enda invändningen man kan ha är att visa av de intressanta nyanserna från skivan går förlorade när man väljer bort kontrasterna. Folkpoppiga ”Mamma” görs till exempel i en rockigare version som gör att den inte når sin fulla potential. Å andra sidan blir de euforiska publikfavoriterna ”Vissa Nätter” och ”Lyft & Försvinn” bara mäktigare och mäktigare för varje gång man hör dem framföras live, så man kan konstatera att det finns både för- och nackdelar med det intensiva tempot.
Inte förrän i konsertens näst sista låt ”Någons Jävla Saker” dras det ner på takten. Denna monumentala låt blir också kvällen allra största höjdpunkt. En av årets bästa svenska låtar blir om möjligt ännu bättre live. Den låter som en smärtsamt ärlig Allan Edwall-visa i göteborgspop-tappning och visar dessutom upp en ny intressant sida av Lundqvist som jag gärna ser mer av i framtiden.
Den här kvällen bevisar tydligt att Jonas Lundqvist befäst sin position som något av det bästa man kan se på en scen i Sverige, samtidigt som han nu även har ett låtmaterial som lever upp till kvalitén på sina liveframträdanden.
